Lämna mig inte

24. I'm just going to save my kidnapper

Genom bilens ruta kan jag se hur tre av männen tvingar in Andrew där bak i skåpbilen medan de två andra hoppar in i framsätet. Andrew har inte mycket annat till val än att kliva in genom de öppna dörrarna; han har tre pistoler riktade mot sig och hans egen ligger slängd på marken.

Jag vet inte hur, men jag måste rädda honom. Han har räddat mitt liv och jag kan inte bara lämna honom i den här situationen. Dessutom sa den ena av männen - jag tror att det var han som verkade vara någon slags ledare när de kom till caféet - att de skulle komma tillbaka efter mig sedan och den enda som kan hjälpa mig är Andrew. Att blanda in polisen är inget alternativ för då kommer männen att döda Andrew med en gång; nu kan de ha användning av honom för att hitta mig.

En hög smäll hörs när dörrarna stängs igen och sedan hoppar de tre männen in där framme i bilen tillsammans med de andra två. Jag duckar hastigt när de startar bilen och börjar köra ut från gatan.

Andrews pistol ligger fortfarande kvar på marken så jag springer fram till den och tackar dem inombords för deras klantighet.

Jag stoppar in pistolen innanför byxlinningen och ser mig snabbt omkring så att ingen har sett det. Det är tur för mig att de glömde den, annars hade jag inte haft några vapen alls. Jag har aldrig hållit i en pistol förut, men jag känner på mig att jag kan behöva den nu.

Något annat jag behöver är en bil. Nu.

Jag får syn på en man i 40-årsåldern som sitter i en Volvo en bit bort. Jag springer dit och lutar mig fram mot den öppna rutan.

"Hej" säger jag med ett leende och sockersöt röst.

"Eh...hej" han ser en aning överraskad ut men ler sedan tvekande.

"Jag har problem med min bil där borta; skulle du kunna hjälpa mig?" Frågar jag med ett oskyldigt leende och pekar på en röd liten bil på andra sidan gatan.

"Javisst, vad är felet?" Frågar han och kliver ur bilen.

"Den startar inte; skulle du kunna kolla motorhuven?" Frågar jag med låtsats besvärad röst.

"Ja, det kanske jag kan ordna." Svarar han och går bort mot bilen.

Så fort han har vänt ryggen till hoppar jag in i hans bil och slänger igen dörren. Han vänder sig om vid ljudet av motorn som startas men då är jag redan på väg ut.

"Ey!" Han springer efter men jag trycker gasen i botten och vrider snabbt på ratten fram och tillbaka för att inte krocka med några andra bilar, varken parkerade eller körande.

"Förlåt, förlåt, förlåt" Mumlar jag medan jag stressat kör ut på den lite större gatan. Jag har otroligt dåligt samvete över vad jag just gjorde men vad hade jag för val egentligen? Skåpbilen är redan så långt fram på gatan nu att jag knappt kan se den längre och jag måste rädda Andrew; hade jag inte fått tag på en bil nu hade det varit kört. Jag är verkligen ledsen för vad jag gjorde mot den stackars mannen men jag var helt enkelt tvungen; det är synd bara att han aldrig kommer att få veta varför jag gjorde det, han kommer bara att tro att jag var en elak tjej som utnyttjade honom.

Jag kör fortare än vad jag någonsin gjort på en sådan här gata förut men försöker ändå att inte väcka för mycket uppmärksamhet; jag vill ju inte att männen ska inse att de är jagade.