En makeup artists hemlighet

Första dagen på jobbet.

Alarmet ringer, det är en hemsk Iphone signal som ska föreställa lugn. Och det första jag känner är jetlag. Mitt huvud dunkade och jag var så trött, ja det var morgon men jag kände en trötthet i hela kroppen. Jag hade helt glömt bort att tidszonen skulle ändras, det verkar vara nu min kropp reagerar. Åh nej det passar inte nu! Min första dag vill jag göra intryck och vara pigg, men det går knappt när jag mår såhär!
Jag sitter på sängkanten och bara stirrar, tänker och plötsligt slår det mig.. nervositeten!
Idag ska jag ju träffa honom, min crush! Inte riktiga crush men ändå.
Jag inser att klockan tickar iväg för fort, den tenderar att alltid göra det på morgonen. Jag sätter i gång att sminka mig lite lätt för jag orkar inte göra nåt avancerat, sen sätter jag mitt lockiga hår i en slarvig bulle, och tar på mig mina svarta jeans men hål i, och Marvel tröjan Ruby gav mig.
Mina svarta bågar klär looken, och pricken över i:et är ett mörk rött läppstift som får mina läppar att framhävas. Jag ser inte så dum ut ändå, lite chick sådär, sen tar jag på mig mina svarta Nike skor.
Oh äta, det måste jag annars dör jag typ, mat är viktigt för mig, hoppas tjejerna som jobbar här också tycker om mat!

Jag tittar i mini kylskåpet och har helt missat den lilla detaljen att man måste köpa mat, i min väska låg en banan från igår som jag då tar. Men hur ska jag klara mig utan frukost och lunch? Plötsligt blev det besvärligt, jag tänker så det knakar men på vad vet jag knappt.
Klockan är 7!! Jag börjar nu och jag bara virrar runt, jag orkar inte med mig själv, med eld i baken så flyger jag ut och springer mot dörren som ska visa mig vägen in.
Målet är i sikte, men jag blir för målmedveten och det känns som att allt går så sakta, hopppas ingen ser mig nu, kommer jag göra mig illa nu? Hoppas det inte gör för ont? Tänk om tom är i närheten?! Dunst till marken.
Jag tar emot mig med armarna och känner knappt hur det känns för jag hade panik, ja folk såg mig och jag skämdes ihjäl. Jag kan inte bara ramla såhär, jag reser mig fort och försöker spela oberörd.
Sen öppnar jag dörren och flåsar ut, jaha och vart ska jag nu?

- Hej, will var det va?

Jag vänder mig om snabbt och ser en kvinna som har en kort kavaj, uppsatt hår och en snäv kjol, hon var vacker.
Hon räckte fram handen som jag skulle besvara, förvirrad som jag var antog jag att det var hon som pratat med mig? Förresten så var det inte okej att hon kallade mig Will.

- Hej, ja alltså jag heter Willow, du fick nästan rätt där! Du hette Beckham va?
Hon skrattar med stängd mun sådär hånfullt nästan och svarar:
- jag heter Lily Beckham, så där fick du också nästan rätt med betoning på nästan! Du börjar inte detta på ett bra sätt eftersom du är 4 minuter försenad, plus att du står och pratar nonsens nu.

Wow hon var inte på humör, jag skojade ju till det lite förut och hon tog jätte illa upp fast att hon sa mitt namn fel! Hon såg strängt arg ut och jag skämdes smått, hon fick mig att känna mig liten och  underlägsen.
Det hade inte gått som planerat, och jag var rädd att redan bli kickad från drömjobbet. Jag var tvungen att bättra mig och tänka mer på vad jag säger, och jag gillar inte bossen Lily men jag får försöka stå ut.

- jag vet förlåt mig, jag har jetlag och är super illamående och huvudet dunkar! Sen när jag skyndade mig hit så trilla jag klumpigt, så inget var med mening!

Förklarade jag mig snabbt i försök med att få medkänsla. Hon stirrade på mig kallt med putande läppar och jag hade svårt att läsa hennes ansiktsuttryck. Det var tyst.

- se till att bli av med den där jetlagen då, för här jobbar vi hårt och det finns ingen medkänsla, utan du ska bara vara här oavsett, förstått?

Jag nickade nervöst och tyckte att det lät sjukt, jag får inte missa nånting, inte bli sjuk eller försena mig nån gång.

- så du begär att jag inte ska göra några misstag, som att bli magsjuk eller kanske råka ut för en trafikolycka.?