En makeup artists hemlighet

Bekännelsen

Andas in, och andas ut. Du klarar det här, det är inget nytt. Han är som vilken människa som helst, inga misstag får göras bara. Jag ska bevisa för Lily och Marc och alla andra vad jag kan!
Dörren framför mig skulle leda mig till Tom och Chris, min mage pirrade. Jag hade gjort mig extra fin för detta tillfälle, jag hade gjort mitt smink noggrant och tagit på mig den svarta willow t shirten.
Det var här dom som var nåt jobbade, och jag ska få gå in där. Dessutom hade jag fått en id bricka med mitt namn runt halsen, jag var inte någon nybörjare bara utan jaga jobbade här! Ingen kunde stoppa mig och säga att jag inte fick träffa Tom eller gå nånstans.
Nu var det dags, jag skulle in. Men då ser jag Paula, hon ser mig men ignorerar mig, som om hon inte ens sett mig. Grejen var att jag inte var arg längre, jag överreagerade. Jag förstår om hon inte låtsas om mig, hon skäms väl. Men det var jobbigt, jag ville ha någon att prata med.
Det får bli senare.
Chris och Tom stod det på dörren, namnen får mig att svälja. Jag går in.
Mina ögon möts av chris, men inte Tom? Chris satt i stolen och tittade upp på mig förvånat.

- hey, du är?
- hej! Willow, jag är makeup artist. De är okej om jag förbereder lite här bara?
- ja sjävklart! Jag heter chris förresten.

Jag log och vi skakade hand, jag tog fram allt smink och förberedde så allt låg framme. Jag kände mig så awkvard, vad skulle jag säga honom?

- vem ska sminka dig då?
- han heter Marc.

Åh nej, marc hade inte fått sparken i alla fall. Men det kändes inte rätt? Fanns det verkligen inga andra som kunde utföra jobbet? Chris satt mest med sin mobil.

- du låter som Tom i accenten.

Jag reagerade, lät jag som han? Vad romantiskt!

- jaså? Ja vi båda är ju från London, så det är nog inte så konstigt. Men du är australiensare va?
- ja hur visste du det?
- uhm ja har man hängt med i skvallertidningar och googlat så vet man bara. Tyck inte jag är för creepy bara.
- nej jag förstår, men det hörs säkert också.
- oh ja! Men hur är det australien? Jag har aldrig varit där.

Jag och chris fick en väldigt bra början och han var ur gullig och charmig, undra vad Ruby hade sagt om hon såg mig nu? Han var ju väldigt hunkig, och jag kände mig knäpp som läst om honom och sånt.
Tänk bort det bara!

- jag älskar mitt hemland, särskilt att surfa. Nej det är inga fördomar att vi i Australien surfar, det är faktiskt så. Men det är väldigt vackert där.
- haha jag tror dig, jag skulle också vilja surfa! Men det hade nog slutat med att någon haj hade bitit av benet på mig, sån tur har jag liksom.

Så konstigt sagt av mig? Jag fortsatte att vänta på Tom men i stället kom Marc in.

- hej chris!!

Sa han överlyckligt och kramade om honom, han bara gick in och tog av sig sina solbrillor och kasta sig i famnen på chris, som om jag inte ens var där. Jag bara stod där och lyssnade på vad dom sa.

- hur äääärrr deee?

Sa marc överdrivet och chris såg smått obekväm ut, och han kastade några blickar på mig. Jag tror inte att han tyckte de var normalt att ignorera någon.

- jo det är bara bra, men har du träffat willow här?

Chris tittade på mig och jag kände mig så glad över att han var så snäll, vi kände knappt varandra. Och jag fattar väl varför marc är så arg på mig.

- jo jag vet vem hon är, i alla fall chris hur är det med frun och barnet?

Marcs blick brände i mig och han såg riktigt dryg ut när han tittade på mig och sen bara bytte ämne för att slippa prata med mig eller ens om mig. Vad har jag ens gjort honom?
Det känns jobbigt att han hyser agg mot mig, vad jag än gjorde. Och han kunde inte titta på mig utan att ge den där blicken som fick en att känna sig så dum.
Det var bara att fortsätta med sitt, men äntligen kom Tom in i rummet. Min mage fylldes av fjärilar och den där dumma nervositeten kom igen.