En makeup artists hemlighet

Utbrottet

Jag vaknade av hur nånting vått känns mot min kind, oh det var mitt saliv.
Åh nej!
Jag hade somnat här vid bordet, alla borstar var precis på sin plats, det var alltså ingen dröm.
Men hjälp somnade jag? Vart är Tom? Jag tar upp min mobil och ser att klockan är 6 på morgonen, när gick han? Hur kunde jag bara somna ifrån honom! Tänk om han tyckte jag var jätte dum och bara gick.
Jag kikar över min axel och ser de, en stor jacka som skyler min rygg. Mitt hjärta började bulta hårt!

Jag tog i jackan och tittade på den, det var hans!! Det måste skett ett misstag? Tog jag på mig den i sömnen? Han måste ha glömt den?

Det var helt omöjligt att inte lukta på den, undrar hur den luktar? Toms jacka.
Långsamt fördes jacka mot min näsa och jag tog ett andetag.
Det luktade nåt som jag inte var bekant med, vänta!
Alla kommer ju snart! Och så sitter jag här? Med gårdagens smink och kläder, helt nyvaken.

Vad ska jag säga till Tom? Allt känns så overkligt, vad gör jag nu?
Lampan i rummet tänds.

- willow?

Det var Paula, tack och lov.

- ja hej, här är jag..
- vad i hela friden? Har du druckit? Eller varför ser man på dig att du sovit här?
- jag har inte druckit! Och ja jag har sovit här, marc bad mig rengöra allas borstar och det tog hela kvällen! Men du kommer aldrig ana vad som hände sen.
- berätta allt!

Paula satte sig ner nyfiket men hade mörka påsar under ögonen, hon såg helt slut ut!

- jag satt för mig själv men av misstag tittade Tom in, han hade glömt något. Han började prata med mig om varför jag satt där och gjorde allas jobb? Från ingenstans började jag gråta för jag skämdes så mycket, så lurad jag kände mig. Men...varför rengjorde inte du dina borstar?

När jag satt där och berättade kom jag på den lilla detaljen, varför inte Paula kom och varför hennes borstar precis som alla andras var i mina händer när hon visste att var och en skulle sköta det. Jag fruktade det värsta, men jag valde att inte ens tänka det min magkänsla sa. Jag vill bara inte tro ont om folk här hela tiden, kanske hade Tom fel?
Men paulas blick sa något, hon tittade ner i marken och svarade inte på frågan direkt. Nej hon såg besvärad ut!

- jag måste säga en sak Will och snälla bli inte arg!

Jag knep ihop min mun så att jag inte kunde säga nånting, vad skulle komma ut nu? Vad mer skulle jag behöva utstå?

- jag visste om att du skulle göra jobbet. Marc bad oss alla att inget säga till dig, att vi skulle spela med. I ut byte skulle vi få gå på en fest och träffa massa kändisar. Jag ville verkligen det, och jag ville inte gå emot Marc. Men förlåt, jag trodde inte du skulle reagera så ledset som du gjorde tydligen.

Jag hade inga ord, jag kokade inombords. Mina ben fanns knappt när jag stormade där ifrån flygandes av ilska. Egentligen kanske det inte är en grej att vara så arg över. Men jag var trött på allt, att hela tiden bli sviken och bli huggen i ryggen. Varför mobbade folk mig? Vad hade jag gjort? Varför är människorna här så ytliga och falska! Allt handlar om utseende och kändisar.
Jag kan inte ens göra mitt jobb på det sätt jag vill, jag är ful och tjock enligt alla, oavsett talang. Ingen bryr sig om relationer heller. Den jag började gilla och anförtro mig åt visade sig vara precis som alla andra!

Med gråten i halsen och ögonen uppspärrade smällde jag upp dörren och gick raka vägen till mitt boende. Helt okontrollerat arg kastade jag i alla mina saker i resväskan, redo att ge mig av. Hjärtat rusade fort, snart blev det svårt att kontrollera gråten. Varför gråter jag så mycket nu för tiden?