Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Lørdag 22:47

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på mina egna ögon. Ser jag vad jag ser eller ser jag i syner? Drömmer jag igen? Hur kan jag bedöma om detta är verklighet eller ej? Det ser ut som det men jag kan inte avgöra min egen institutionsförmåga. 

För tre minuter sedan hade jag fått ett sms. I tre minuter hade jag sedan varit i chock innan jag hade tagit på mig kappan, de korta bootsen och med skakiga ben tagit mig ner för trappan. Sen fastnade jag där, i dörröppningen till lägenhetshuset. 

Meddelandet som sändes till mig för tre minuter sedan hade haft tre enkla men ack så betydelsefulla ord. "Jeg er her". Först förstod jag inte vart här var. I Norge? I Oslo? Men det hade ingen betydelse. Bara han var ett steg närmare mig, bara han var närmare mig. 

Han stod där lutad mot bilen, kollade runt innan han får syn på mig. Då fastnar han med blicken och jag kan se hur hans bröstkorg höjer sig i ett försök till ett djupt andetag. Det känns som en evighet innan det sker något mer, innan vi gör något annat än att bara titta på varandra. Uppifrån och ner och sen upp igen som om vi verkligen vill försäkra oss om att vi ser rätt. Att vi verkligen ser varandra. 

"Noora", viskar William. Med hans ord fungerar jag igen. Som om orden var som en startknapp som fick mig att förstå att detta verkligen skedde. Jag tog tre försiktiga steg framåt medan jag viskade "William" samtidigt som ett leende smög sig fram över hela mitt ansikte. William slappnar av mot bilen, sträcker på sig och jag rusar fram i hans armar. 

Precis där, där vill jag stå i en oändlighet. Om vi stod såhär för alltid skulle inget förstöras. Då skulle vi ha detta ögonblicket i en evighet och lite till. Precis som i slutet på alla romantiska filmer. Den man aldrig får reda på vad som sker efter "tappa andan -ögonblicket", innan eftertexterna kommer. Trots kylan den Oslo kvällen så var William varm. Jag tog händer upp i hans hår, la handen mot hans kind bara för att få känna att han var där med mig. Han lät andfådd när han öppnade hans mun för att säga något igen. 

"Jeg kan ikke leve uten deg". Med hans ord brinnande i min kropp tar jag hans ansikte i mina händer och kollar honom rakt in i de mörka ögonen. Jag snuddar mina läppar försiktigt mot hans och jag känner att han besvarar varje rörelse jag gör med min kropp. Jag suktar efter mer, suktar efter honom. Jag trycker honom hårt mot bilen bakom honom. Det gulliga i ögonblicket var som utbytt, bortblåst med den kylande vinden. Den hade dock ersätts med en hetta som spred sig i båda våra kroppar. William tryckte mig närmare honom, snurrade runt och lyfte upp mig på bilens motorhuv allt medan han kysste mig på munnen, näsan, halsen och pannan. 

Jag lyckades ta ett andetag innan jag försiktigt men bestämt skapade lite avstånd mellan oss igen. Inte för att jag ville att han skulle sluta. Nej, jag ville bara få titta på honom. Ta bort hårlocken från hans ansikte och titta honom djupt in i ögonen igen. Önskade bara att få beundra hans existens innan våra läppar möttes igen.  "Jeg elsker deg!" säger jag om och om igen när William kysser mig försiktigt på mina ögonlock. 

"Kan du vise meg den nye lappeteppe?" säger William och skrattar. Jag bara skakar på huvudet men jag gör inget motstånd när han kastar mig upp i hans famn och bär mig upp till lägenheten.