Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Søndag 17:11

Spände fingrarna, kastande med håret bakom som om vinden hade väckt det till liv. Fnittrande ljud lämnade min mun medan William fortsatte på vitsen som var så kolossalt dåligt att förståndet till varför jag skrattade hade lämnat perrongen för länge sedan. Till och med efter den inte så ultimata upplevelsen där spya var en del av vår romantiska helg  kunde jag ändå säga att det var det bästa jag upplevt. Jag visste inte om det sa mer om mitt tidigare kärleksliv eller om mitt nuvarande?

Ämnet hade aldrig återupptagits och annat hade aldrig tagits upp. Gemensam tid innebar en risk för jobbiga frågor där krav på förklaring var ett måste för att resterande timmar tillsammans inte skulle omvandlas till ansträngande oundgänglighet. Sen samtalet på lördagsmorgonen hade jag varit rädd att Williams storebror skulle tas upp igen. Att Williams aggressioner och historik med brodern skulle blossa upp och jag skulle tvingas agera terapeut snarare än orolig flickvän. För visst oroade jag mig över när Nikolai skulle släppas fri. När hans nyckellås skulle falla till marken och han kunde gå ut genom dörren med ett stort smil i hela hans ansikte. Vad han skulle göra var i mina tankar men hur William skulle agera bekymrade mig mest. 

Att förbereda sig på Williams utbrott var så att förbereda sig på storm innan väderleksrapporten. Man vet aldrig hur kraftigt det kommer att blåsa förrän man befinner sig mitt i det med vindkappan hängandes på kroken hemma i hallen. Polisen hade sagt att de skulle förvarna oss i god tid och de rekommenderade mig att ansöka om besöksförbud.  Speciellt efter den senaste händelsen i skolkorridoren. Snarare ett måste än en nödvändighet skulle man kunna tycka men ändå hade jag ännu inte skickat iväg den utförliga ansökan som låg vilandes på min hårddisk. Att erkänna för mig själv faran som jag hade utsatts för krackelerade min styrka och min uppsyn och jag tillät inte mig själv att inse att Nikolais frisläppning skulle kunna innebära helvetets uppenbarelse. 

Rädslan över att Williams skulle be om en förklaring till min egen frisläppning, min frisläppning från honom och London hade grott sig starkare desto mer distans jag fick till händelsen. Tvekade på att min skriftliga förklaring på något sätt var tillräcklig för William att känna sig lugn över tillvaron. Hur William själv tänkte var ett olöst mysterium, han kämpade ofta med att hålla sina känslor för sig själv men ibland bubblade de upp till ytan, oftast i kombination med ilska. Vi kämpar fortfarande med att förstå varandra och våra olikheter och ratar ibland över våra likheter som om vi inte vill erkänna våra brister för varandra. Jag älskar honom men har fortfarande svårt att gråta inför honom. Vi kan prata om känslor men det känns som om vi fortfarande petar på ytan. Vi berättar små pusselbitar av vår historia. Bitar som vi tror vi förstår men som i nästa historialektion visar sig inte vara sant, att vi missförstått. Varje gång vi kommer närmare en förståelse så känns det samtidigt som vi börjar om på nytt igen. Som om vi börjar om från början. 

"Bør jeg være bekymret for din taushet?" frågade William medan han rattade in på parkeringen framför kollektivets lägenhetshus.

"Akkurat nå trenger vi ikke være bekymret for noe" erkände jag med ett leende på läpparna. Medveten om att jag just nu inte kunde styra över framtiden. 

"Nå snakker du som noe ille vil skje" uttryckte han med en bestämd orolighet i rösten. Kollade ner på mig medan han gav mig en kyss och tackade för helgen. 

"Det er bare det at jeg ikke ønsker å ta noe for gitt" försäkrade jag honom med ett värmande leende efter den elektriska kyss han just gett mig. 

"Jeg är gitt i livet ditt!" hör jag honom ropa just som min rullväska försvinner bort ur hans åsyn. Innanför lägenhetshuset stängda dörrar pustar jag ut och tänker  jeg håper det. Ibland känns det som om jag alltid har gjort något dumt som jag måste förklara. Som om jag tvivlar på min egen förmåga att hålla kvar honom hos mig. Som om jag känner att jag inte förtjänar honom. Som om jag varit otrogen utan att ens tittat åt någon annans håll än Williams.