Va skjer med Noora og William? (SKAM)

FREDAG 18:44

När ljuset från gatlyktorna träffar och avspeglas i det frusna vattnet förstår man varför Köpenhamn kallas Skandinaviens Amsterdam och lilla Venedig. Genom fönstren på de små pittoreska husen samlades familjer vid fredagsmiddagen och skrattade åt veckans händelser. Utanför på kullerstensgaterna gick ett förälskat par och höll varandra i handen, även dem skrattade åt veckans händelser och njöt av varandras okomplicerade sällskap. Tjejen i grå vinterkappa med halsen inlindad i en naturvit halsduk är kortare en killen som ler brett mot henne. Med snedlugg döljer han sitt ena öga och hälften av de starka känslor som han känner för tjejen prydd i rött läppstift. 

Hon, som besvarar hans leende, får honom att stanna till så att hon kan med sina fingrar kunde avmaskera honom, få honom att se henne med hela hans blick. I hennes blickfång kunde han aldrig dölja sina känslor, genom hela hans ansiktsuttryck och kroppsspråk visade han hur mycket han älskade henne. Om hon någonsin hade tvivlat så behövde hon inte göra det längre. Han sa ingenting men uttrycket en blick säger mer än tusen ord kunde beskådas av henne medan kvällen faller mörkare över Köpenhamn. Fotografiet som de ber en förbipasserande att ta fångar en scen som var tagen som ur en film. Som den avslutande anblicken innan kameran slocknar och eftertexterna börjar rulla. Kanske var det en kärlek som sträckte sig längre än det iscensatta, långt efter att regissören skriker: "cut!" 

De tackar den förbipasserande mannen när han lämnar tillbaka kameran. Han kysser henne på kinden och håller om hennes axlar medan hon nöjt tittar på bilden där han står och kysser hennes panna mot en bakgrund av en hamn täckt i vinter. Han som hon älskar spenderar en kylig vinterkväll likaså en weekend tillsammans i en främmande stad tillsammans med henne. De vandrar vidare med händerna inflätade i varandras mot en destination där en trerätters middag skulle erbjudas i utbyte mot hennes överraskande ansiktsuttryck.

"Men William, nei, jeg kan ikke gå inn der kledd som dette" gestikulerade jag menade ner mot mitt val av klädsel. Visst hade jag klätt upp mig för kvällens äventyr men att gå över tröskeln till en fin restaurang hade jag inte ämnat mitt val av kläder till. Han tog båda mina händer och tittade vänligt men bestämt ner på mig. Blicken givmild när han uttryckte orden som kom från hans hjärta "Klær gjør ikke du vakker, det gjør deg vakker" han la sin hand på mitt hjärta för att visa vad han antydde. Jag kände hur det började dunka snabbare under hans beröring och hans sneda men småskrattande leende visade att han hade märkt det. Triumferande men kärleksfullt kysser han mig utanför restaurangentrén, får mig att glömma mina tidigare tankar om min egen självbild och leder mig varsamt in genom den klingande dörren. 

Innanför stod en gladlynt servitris och hälsade oss välkomna. Som om hon hade väntat på vår ankomst leder hon oss fram till ett redan dukat bord med fler bestick än vad kollektivet tillbaka i Norge ägde. I alla fall kändes det så när jag tittade ner mot efterrättsgaffeln och den lilla ostkniven. "Hva har du gjort?" - säger blicken som jag ger honom medan han bara ler som svar. "Jeg vil bare gi deg noe som du fortjener fordi jeg egentlig ikke fortjener deg." Det blir tyst en stund efter hans ord, som om jag försökte få dem att sjunka in medan jag försökte tyda honom. Hade han övat in det där kom jag på mig att tänka?

"Ja, er svaret hvis du lurer på om jeg har praktisert den setningen... Jeg er en klisjé, vet du" säger han skrattandes och tar min hand. 

Konversationen fortlöper med sarkastiska ord kastande mellan våra munnar.  "Det er hyggelig at det aldri endres" svarade jag honom både skämtsamt och tacksamt på samma gång. För om det var något som aldrig skulle förändrats så var det Williams förmåga att vara en vandrande raggningsreplik. Hans ödmjuka självsäkerhet var oemotståndlig i ljuset av hans sarkastiska kommentarer och hans sätt att vara uppskattade över min blotta existens fick mig alltid att häpna. 

Att hans så ljudligt och bekvämt sörplade på den godaste grönsakssoppan som någonsin placerats på en sked fick mig att skratta till i ren förtjusning. Under loppet av enbart förrätten hann vi blanda djupet med lättheten i våra samtalsämnen. Hans bror uppkom vid något tillfälle men han suddade snabbt ut samtalsämnet och började prata om något annat. Nikolais smilande mot mig i skolkorridorens spelades upp på min näthinna och störde mitt fokus. Fick mig att fundera på vad han hade velat den dagen som han dykt upp innanför Nissens väggar. Eller vad han hade velat när han i berusat tillstånd valt att fotografera min nakna kropp. 

Jag skakar på huvudet för att kunna släppa tanken och William regerar. Borde jag svarat ja på frågan jag inte hörde honom ställa. Han hittar mina ögon med hans innan han fortsätter samtalet som ett sätt att fånga upp mig i nutiden igen. Vid detta laget hade soppskålen byts ut mot djupa pastatallrikar med tagliatelle så färsk att den smälte i munnen tillsammans med en ostsås så smakrik att den värmde hela kroppen. 

"Love meg..." började han. "Love meg, det er du som jeg skal se i den hvite kjolen"

"Som en gjest eller brudgommen?" frågade jag fundersamt samtidigt som jag trodde mig veta svaret. Hoppades att jag visste svaret. 

"Brudgommen selvfølgelig" svarade han som om det inte fanns något mer självklart på detta jordklot. 

Han begärde in kakao dryck tillsammans med efterrätten och osten. "Jeg ønsker å se hvor mye du klarer å drikke" säger han belåtet medan han lutar sig fram över den vita duken och kysser mig. 

"Vær klar til å bli overrasket" triumferande jag medan jag höjde muggen med toppade marshmallows och tog en stor klunk.