Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Lørdag 15:23

Hans övertygelse glimrade i julstämningen på både gator och torg i Köpenhamn. Närvaron som han utstrålade fick varje passagerare att söka ögonkontakt med hans mörka förväntansfulla ögon. Optimismens stadiga närvaro i hastiga rörelser pekandes mot det som han tycker överstiger alla anledningar till varför vi åkte på denna resa.  Hoppfullheten när han bönar och ber på snötäckta knän medan han kräver "kan du bare én gang?" 

"Nei William!" Protesten visas genom mitt oavbrutna skakande på huvudet. Med fast grepp visar han att hans övertygelse övervinner mina protester, han böjer sig inte för mitt tydliga motstånd. Motståndet avtar medan han drar mig över lössnö fram till attraktionen som skulle vara den sista. Den sista i mitt liv, sista gången som William skulle se mig som den starka Noora, där innehållet från den innersta Noora skulle få se dagsljuset. 

Tio minuter senare, ett grönt ansikte och i ryckande fart står jag nu med huvudet framåtböjd över ruttna bananskal och sammanknutna hundbajspåsar. William ståendes bakom mig med sammanknutna händer över mitt hår när han höll det borta från mitt ansikte. Ett bestående intryck av den horribla upplevelse jag just hade genomlevt. Williams ansiktsuttryck har förändras och hans ser nästan skamsen ut. Inte över att jag delar med mig av mitt innehåll i offentligheten utan för att han kände skuld över hans övertalningsförmåga. Men jag hade inte klivit på om mina protester varit tillräckligt bestämda och att inte viljan att pröva hade existerat. 

Existensen av viljan överfördes nu ifrån min kropp till den mörkgröna soptunnan på Köpenhamns torg. Williams hand smeker mig ömt på kinden medan jag gör ett ytterligare försök att sluta kräkas. Om William kände skuld så kände jag skam. Inte ville jag visa mitt bleka ansikte mot honom, inte ville jag att han skulle få känna min sura andedräkt i en vindpust. 

Jag underskattade dock hans förmåga att finnas där för mig, att vilja vara där för mig medan han kramar om mina axlar. Skrattar när jag drar ett torrt skämt om att sjösjukan kom en dag försent. Hotellet låg inte långt från den gröna soptunnan, William var min styrka och vägvisare. Passagerarnas blickar var återigen på oss men nu med medlidandet i blicken. Ömhet över den kärlek som fanns i våra gemensamma rörelser, rörelserna emellan oss, som vi utbytte. 

Hans läppar möter min panna när vi står vid ingången till hotellet. Stegen i trappan var tunga men William gjorde dem lättare. Lyfte upp mig lite för varje rörelse mina fötter kämpade för att genomföra. 

"Unnskyld" pustade jag ut i hans omfamning. Som ordet uttrycktes i utandningen på rutin. Han fångade mig med blicken, hans händer på mina kinder medan han skakade omsorgsfullt på huvudet. 

"Ikke be om unnskyldning" sa han och kysser mig inlevelsefullt med slutna ögon på rynkorna som skapades medan jag drar ihop mina till en springa. Nedbäddad i duntäcket återigen. Williams händer som fluffade till, bekvämligheten i att vara nära utan att egentligen röra varandra. 

"Jeg visste ikke at du var så redd for karusellene, visste ikke at du var redd for spøkelset toget" medger han och smeker mig på kinden. Det får mig att bryta ut i skratt när jag möter hans blick. Han ser ut som en sorgsen hundvalp, som om han hade gjort något olagligt. 

"William, jeg er ikke døende!"