TORSDAG 10:45

90 2 0
                                    

Jag älskade honom innan jag förstod det. Älskade honom långt innan jag ens försökte övertyga mig själv om motsatsen. Nu ville jag inget annat än att hata honom, avsky ville jag känna över hans existens. Rata honom för att han kunde stå där, le och lossas som om allt skulle bli bra. Jag ville hata hans övertygelse och optimism men främst av allt ville jag ge mig själv en käftsmäll för att jag inte gjorde det. 

Hans kämpaglöd och förmåga att inte ge upp var något som inspirerade mig och jag hade hoppas på att jag kunde få använda den egenskapen emot honom. Skrika åt honom att jag tycker han ger upp om oss när han kliver på planet mot en annan tidszon. Istället möts jag av samma välvilja och kamp som jag en gång hade förälskat mig i. Han var som en soldat som skulle tillbaka till kriget med lovorden att han skulle komma tillbaka samtidigt som han kysste fotografiet på sin kärlek. Berättade historian om hur de träffades för sina kompanjoner som om det var det vackraste som någonsin lämnat hans mun. Utan att vara macho och triumferande hade han berättat att jag var hans ungdomskärlek som han vägrat släppa taget om även om vi båda begått misstag på vägen. Men William var ingen soldat, det var inget krig som delade oss, utan det var snarare våra viljor som bildade våra skilda vägar. 

Men inte ens avsked är som på film. Flygplatsen fylls med folk och kameramannen har inte längre fri sikt för det som komma skall; den avslutade kyssen. Avskedskyssen som antingen börjar, slutar eller delar filmrullen i akter. Före tårarna och efter tårarna. Han skall åka och hon står kvar. Hjälplös i dimman av förväntansfulla röster som skall på sin första utlandsresa. Många olika människor möts på en flygplats. Förväntan av att lämna eller längtan till att komma hem, tårarna från dem som blir lämnade kvar eller lyckan från dem som återförenas. 

Vi vågar inte röra oss, surret av röster uppslukar våra rörelser och vi stirrar bara på varandra en lång stund. När hans blick blir för tung att bära tittar jag ner på mina skor, förflyttar fötterna små steg i sidled men kommer alltid tillbaka till samma utgångspunkt. Dragningskraften är för stor för att motstå och jag fångas snabbt upp av hans mörka ögon igen. Han slutar inte att le även om hans ögon är oroliga. 

Utan avstånd kunde jag uppleva hans innersta känslor, som om närheten överförde dem till mig utan att förmedla ett enda ord. Jag älskade honom på samma sätt som jag älskade sekunden innan läppar möts. Han var min förväntan, mitt oskrivna blad. Hans mönster och rörelser var ibland allt jag behövde för att förstå vad han vad han menar. För rädd för adjö ville jag inte att han skulle prata. Tystade honom varje gång han försökte tala. Fick honom att tiga med det symboliserande pekfingret över hans läppar. 

"Jeg må gå nå!" Hans ord är tysta, mumlade fram mellan sammanbitna tänder. Orden var som sammet men betydelsen hade vassa hörn. En ärlighet som jag var tvungen men inte lärt mig att acceptera. Hans läppar möter mina en sista gång innan vår närhet bryts. "Jeg elsker deg" blir våra sista ord ord till varandra innan jag inte längre kan läsa av sin blick. För när jag följer honom nu möts jag av hans ryggtavla som utökar avståndet mellan oss. 

Som om distansen inte var nog hade folkmängden på flygplatsen ökat och min synförmåga begränsades av långa män som sa farväl till sina weekendshoppande fruar. Klackskor från Oxford Street sto på inköpslistan för damen med den enorma permanenten. I en leopardmönstrad kappa gick hon igenom gaten som William precis hade passerat. Hennes starka parfymdoft låg kvar längre än åsynen av den pompösa kappan. 

Bland välkomnande ord stod jag ensam kvar och tiden hos tandläkaren var snart över. Min verklighet i ett distansförhållande hade precis börjat och ensamheten gav mig redan rysningar. Hur länge kan man älska någon på distans innan saknaden blir för stor?


Va skjer med Noora og William? (SKAM)Where stories live. Discover now