Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Lørdag 09:24

Det vita duntäcket som enda skydd, inget avstånd, oavbruten närhet. Existensen av hans andetag i min nacke, hans sätt att snudda sina läppar mot min hals i nyvaket tillstånd. Cirkulerande med hans fingrar mot min bara hud, hans hand på min midja drog mig närmare hans bröstkorg. Försiktigt viskandes i mitt öra "god morgen" var allt jag fick innan scenen ändrades. 

Morgonen hade inte övergått till förmiddag när han fick reda på det, vilket gjorde att det blå ljuset fyllde det annars så mörka rummet. Närheten försvann bara några sekunder senare då William trasslade sig ur vår omfamning, funderandes över vem som ville få tag på honom. Med det blå ljuset kom tystnaden. Tystnaden som fick mig att vända mig om och kräva ögonkontakt. William stirrade ner i mobilen för att senare ändlöst stirra rak fram mot den blommönstrade tapeten. Med något kallt i blicken var det som om han såg döden i vitögat, chockerad över vad han hade läst på displayen vars blåa ljus fortfarande lyste med sin närvaro. Handlingsförlamad letade jag länge efter orden innan jag kunde uttala dem, innan jag hittade rösten. Kände hur den skar sig i kanterna när orden harklade fram "hva skjer?" 

Med blandade känslor väntade jag på att han skulle besvara. Nyfiken att veta vad som fick honom att ändra sinnesstämning, rädd för att veta sanningen. Behovet av att sätta mig upp i sängen gör att jag agerar när William tittar ner på mig snarare än på mig. Han säger inte ett ord medan jag förflyttar mig uppåt för att komma i nivå med honom. Han vänder sitt huvud mot mig och i en smidig rörelse för han min hand upp mot hans ansikte och placerar min handflata mot hans kind. Min förvåning bemöts som motvillighet när jag tar bort handen från hans ansikte. "Hva skjer?" Upprepar jag medan jag försöker att ge honom den skarpaste blicken som mina känslor kan skapa. Styrkan får William att bryta ögonkontakten men med en rörelse tvingar jag honom att se på mig igen, tvingar jag honom att svara på min fråga. 

"Hvorfor har du ikke fortalt meg  at du møtte bror min?" Han har ett framkallat lugn i rösten när orden lämnar hans mun. Som om att han har övat uttalet innan han vågat säga dem. Kunde inte räkna ut om han maskerade sin ilska med lugnet eller om det tvärtom var en fråga på rutin. Men att jämföra det med ett "er det bra med deg" skulle vara att missta sig. Jag trodde snarare på det förstnämnda. 

"Møtte", återupprepade jag. Møtte  vil jeg ikke si at vi gjorde", uttrycket var snarare en övertygelse än ett protesterande. "Han var bare der". Med korten på bordet berättade jag varje ord som han hade sagt medan Williams händer knöts runt det vita täcket. Knogarna blottades och han kämpade med att inte kasta mobilen i väggen. Displayen var fortfarande den enda ljuskällan medan jag i det dova blå ljuset fortsatte historian om händelsen i skolkorridoren. Hur Penetrator Chris hade ärrat honom med en blåtira och hur jag hade förlorat kontrollen över mina aggressioner. Hur jag hade fångats mitt i min attack mot hans ansikte av mina vänners starka nyper, att mina händer inte var långt ifrån hans hals. 

Jag tar ett djupt andetag. Williams ansikte är rött i kontrast mot ljuset. Som om jag blundade lite för länge för under loppet av min blinkning kraschas något mot den blommiga tapeten. Glassplitter och krossat porslin fyller rummet i en millisekund innan gravitationen tar över. Rummet bestod av en sänglampa mindre. 

"Han vil ikke la meg være lykkelig, en dag vil  jeg drepe ham for det." Hans ord är ledsna och hotfulla. Hans kropp är spänd och hans tänder sammanbitna. Han slappnar av vid min beröring. 

"Ikke la ham få gleden av å se deg inne i en fengselscelle" uppmanar jag honom medan jag får hans sammanbitna ansiktsuttryck att slappna av genom sättet jag använder mina kyssar mot hans spända hud. Jag kan höra hur ett skratt lämnar hans mun när jag tillägger "Da vi dele celle." Samtalet gällande Williams gener och hans oturliga släktskap var över för denna gång men jag hade en känsla av att för Nikolai var det nog bara början. Bakom hänglås hade hämnden börjat gro.