Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Lørdag 04:56

Han är som gift, mitt gift. Sprider sig i kroppen och får mig att glömma moralen i mina ageranden. Vi hade lämnat varandra igen med samma förklaring som den förra. Kärleken fanns men livets pussel gick inte att lösa. Var vår kärlek stark nog att överleva Atlanten? Eller skulle den drunkna utan att ens lämnat hamnen. En del av mig önskade att det hade varit någon annan för då hade jag haft en ärlig chans. Att tävla med en arbetsmöjlighet var ingenting som jag ville, ingenting som jag skulle strida emot. Han hade gjort sitt val och valet var inte mig. Valet var jobbet och det innebar att lämna mig och säga hej till London igen. Huvudstaden vars karaktär hade varit anledningen till vår relations stupande. Att lägga skulden på staden var så mycket enklare än att erkänna sina egna brister. För trots kärlek med i mixen hade den ändå återigen vunnit kampen av Williams hjärta.

Han vill utvecklas, känner sig begränsad bakom Oslos gränser men jag misstolkar och upplever det som han känner sig fast i mina armar. För även om han övertygade mig om att han val inte förändrar vår relation så fanns fortfarande Atlanten emellan oss.

" Han kunne ha oppholdt der" ljuger jag för mig själv. Han behövde inte kommit tillbaka första gången. Då kanske jag hade gått vidare nu och inte tvingas börja om. Börja om med saknaden. Saknaden av hans närhet, hans armar runt min midja, hans oro när han ser mina tvekande blickar. Det var dem jag hade gett honom igår, tillsammans med min ilska gentemot hans uppenbara feghet.

Jag hade slagit armarna mot honom men han kraft hade stoppat mig innan mina slag kunde göra någon skada. Den psykiska påverkan av min ilska hade dock gett permanenta ärr, det såg jag i hans blick.

Han hade hållit mig hårt i sin famn tills jag inte orkade vara arg längre. Ilskan övergick till tårar när jag kände att det inte var någon idé att kämpa. Mina slag och min ilska skulle inte få honom att stanna kvar. Inte ens min kärlek hade den övertalningsförmågan.