Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Søndag 23:49

Dörren slungades upp efter ett oavbrutet plingande. Eskild delade utrymmet emellan oss då han varit steget före till dörren som nu kastas upp mot trappuppgångens vägg. Även om jag bara kan se Eskilds ryggtavla kan jag avläsa hans förvåning. Musklerna i hans spinkiga axlar spänner sig innan han bereder väg för vad som komma skall. Behövde inte gissa för jag visste redan vem som Eskilds långa men spinkiga kropp dolde. Kunde se hans kroppsbyggnad medan han hysande min förvånande rumskamrat åt sidan. 

Eskild sträckte upp händerna över huvudet som om han kände sig besegrad av gestalten som nu med snabba steg för sig framåt efter att jag hamnade i hans blickfång. Rymma ut genom köksfönstret kändes nu som mitt enda alternativ om jag ville undvika att Williams ögon borrade hål i min själ. Men mina fötter höll inte med om min flyktplan, de rörde sig inte, för att de ville inte. Jag må ha rymt från William många gånger förr men denna gång visste jag att han skulle avlägsna sig från mina armar om bara några dagar. Även om ilska kantade hans blick så var det bättre än att hand blundade eller tittade bort när han såg mig. Hans känslor innebar att det inte var av ren jäkelskap som han flög över kalla vatten. 

Han trycker sin mobiltelefon i ansiktet på mg och medan mina ögon spärras upp så ryggar jag mig rutinmässigt bakom. Hans ansikte är så nära mitt att jag kan fysiskt känna ilskan och den påtagliga förtvivlan i hans ögon. 

Han pekar demonstrerande  på mobiltelefonen som jag just hade undvikit att krocka med. "Du trykke på den grønne når du svarer!" De obesvarade samtalen låg som en ständig påminnelse på min mobiltelefon. En på påminnelse om mina känslor som vreds ut och in som en disktrasa. Att distansera sig från William innan han skulle försvinna bort kändes som en bra idé i teorin men den var inte genomförbar i praktiken. Om inte jag gav vika för mina begär av honom så var det William som i detta nu visade att avstånd fungerade inte. 

"Den grønne, Noora!" 

"Du vil bare si at du elsker meg og at London ikke endre noe. Du vil bare holde meg i armene før jeg glemmer alt hva min vidd har å tilby. Det er bedre hvis vi bare gi opp på oss!"

"Gi opp på oss, vil jeg ikke gi opp på oss. Jeg vil ikke la deg selv om du fysisk tvinge meg!"

Jag visste inte hur jag skulle regera på hans ord. Ljudnivån gjorde att vi bråkade medans hans ord var fina, romantiskt inlevelsefulla som om hans ömma punkt hade blivit träffad bland förtvivlans ord. Jag kan se hur den nyfikna Eskild, som fortfarande står kvar i hallen, spärrar upp ögonen mot Williams bomullsklädda ryggtavla. Nästan hänvisande med sin blick att jag borde svara honom och jag borde göra det nu. 

Jag harklar fram mina ord som om jag inte har någon styrka kvar att uttrycka dem. Men vad som de förmedlar är något annat än vad både William och Eskild önskar. "Det føles som livet mitt vil bli en evig venter på deg". Mina harklade ord nästan smygs fram under den tystnad som nu präglat kollektivets smala hall. Hackande men sanna var orden, det märktes att William visste om ärligheten i det uttryckta. Eskild däremot såg bara besviken ut. Han agerade som om han var på första parkett till filmen när huvudrollsinnehavaren väljer att äntra spökhuset ensam. Vad som just hade skett var inte positivt utifrån Eskilds tyckande. Han slog handen för ansiktet som om det var det var det dummaste han någonsin hade hört. Min önskan var att han skulle stänga av filmen och avlägsna sig. 

Om inte filmen kunde få ett lyckligt slut var det väl lika bra att inte dra ut på olyckan? William letar efter mina händer och när han hittar dem knyter han sina fingrar i mina. Smeker varje finger med sitt motsvarande och låter tystnaden tala i mer sekunder än vad jag kände mig bekväm med. Hans tystnad, vår tystnad, tvingade mig att tala. 

För även om jag visste att avslut här och nu skulle vara det bästa så ville jag dra ut på olyckan. Jag ville vara lycklig nu, de sista dagarna vi faktiskt hade tillsammans. Med övertygelsen om att jag struntar i om det är fel så möter jag William med blicken. "Jeg ønsker å få dette til å fungere, hvordan klisjé det høres ut, jeg ønsker å være med deg for alltid!"

Hela hans bekymrade uttryck förvandlas till ett stort leende. Han beskådar mig med blicken för att undersöka om jag ljuger eller inte. Känner ett lugn i att han med sitt sneda leende faktiskt tvivlar på mina ord. Fick mig att inte känna mig så ensam i mitt tvivel. Williams spontanitet minskade dock hans förmåga att vara osäker. Han kunde praktiskt taget lösa allt om han bara fick min respons att det var det som jag önskade. Jag hade gett honom orden han ville höra, bränslet till hans förmåga att bara glömma alla bekymmer som inom kort  skulle vara påtagliga i vårt liv. 

Eskilds ögon glittrade när han såg hur Williams läppar möte mina. Han sträckte armarna upp i luften avgav ett litet glädjetjut innan han lämnade hallen med seger i blicken. William skrattade i kyssen innan han förde den uppåt mina tinningar. Länge stod jag där i hans famn och för varje kyss blev distansen till mina bekymmer desto längre.