Hemlig Kärlek | Dramione

♡FYRA♡

Hermione

Hermione sitter med Ron och Harry och äter lunch i stora salen. De är mitt inne i en konversation om Umbridge, den hemska nya läraren i försvar mot svartkonster, när hon ser Draco sitta och titta på henne. Hon känner hur rodnaden direkt stiger på hennes kinder och hon viler bort blicken. Men snart tittar hon tillbaka igen men då har Draco vänt bort blicken och pratar med Crabbe. I den här vinkeln kan man så tydligt se hans skarpa kindben, hans tydliga käklinje och man kan skymta de vackra grå ögonen. Åh, Hermione är verkligen fast i den här förälskelsen. Men hon tror fortfarande att den kan bli sann. Hon ska försöka prata med Draco vid första bästa tillfälle och hoppas på det bästa. Men nu ska hon återgå till frukosten.

"Kommer du, Hermione?" frågar Harry och väcker henne ur hennes tankar.
"Eh, va? Nej, jag glömde en sak i klassrummet, gå före ni" säger Hermione och återvänder till klassrummet. Hon ser Ron och Harrys förvirrade blickar men de fortsätter i alla fall gå. Hermione går ut ur klassrummet igen och väntar. Draco brukar alltid vara sist ut, och vanligen brukar inte Crabbe och Goyle vänta på honom. Till slut kommer Draco. Han ser på Hermione och hon ser en intensiv rödfärg stiga på hans kinder. "Hej" säger Hermione. Mer än så hinner hon inte säga förrän Draco trycker hans läppar mot hennes. Först blir Hermione överrumplad men snart svarar hon kyssen. Efter vad som kan ha varit sekunder, minuter, timmar, dagar eller år drar sig Draco ifrån henne för att hämta luft. Hermione ser på honom. När hon är så här nära lägger hon märke till saker hon aldrig sett förut. Den mörka kanten längst ut i hans grå irisar, hans smilgropar, hans långa ögonfransar. Trots att de står några centimeter ifrpn varandra nuddar de nästan Hermiones ansikte. Efter en lång stunds tystnad är Draco den som börjar prata.
"Eh, förlåt.." säger han tyst.
"Förlåt?" upprepar Hermione oförstående.
"Ja, förlåt för att jag kysste dig" säger Draco och tittar ned i marken.
"Nej, det är okej. Jag gillade det" säger Hermione och ler.
"Jag med. Men det funkar inte" säger Draco ännu tystare.
"Varför inte?" frågar Hermione och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Shit, hon får inte gråta.
"Därför att jag är jag och, tja, du är du" säger Draco och ser rakt in i Hermiones ögon.
"Så du menar att det inte funkar för att du är renblod och då kan inte du vara ihop med mig för att jag är smutsskalle. Eller har jag fel?" säger Hermione och betonar ordet smutsskalle.
"Ja. Fast jag ser inte dig som det. Jag ser inte någon som det. Men det gör min familj och jag kan inte gå emot dem för då.." säger Draco och tystnar innan han har avslutat meningen. Där kom det, tänker Hermione. Han är inte så hemsk.
"För då vad?" säger hon istället.
"För då vet jag inte om jag är välkommen hem igen" säger Draco och Hermione är nära att tappa andan. Hon har inte förstått innan hur hård Dracos familj måste vara mot honom. Men hon blir lite glad ändå, för att hon fick Draco Malfoy att öppna upp sig till någon. Och till henne dessutom, en mugglarfödd.
"Men, vi kan få det att funka. Vi kan vara hemliga" säger Hermione desperat.
"Nej det funkar inte. Någon kommer komma på oss" säger Draco och kollar ner i marken igen.
"Okej då. Då går jag väl" säger Hermione och vänder sig om. När hon kommit runt hörnet kan hon inte hålla tårarna inne längre och hon bryter ut i gråt. Hon springer uppför trapporna, in i gryffindors uppehållsrum och uppför trappen till flickornas sovsal. Det är ingen där, till Hermiones stora lättnad. Hon lägger sig på sängen och bryter ut i ett hysteriskt gråt.

Efter ett tag öppnar dörren. Hermione försöker tvinga sig själv att sluta gråta men det går inte.
"Hur är det med dig, Hermione? Vill du prata?" säger en röst som inte går att ta miste på, Lavender. Lavender och Hermione har inte kommit varandra särskilt nära på de år det har gått här på Hogwarts, även nu när hon är ihop med Ron. Det är inte så att de inte gillar varandra, de har bara inte kommit för att prata så mycket. Men nu står hon här och erbjuder Hermione sitt stöd. Och Hermione tar det, hon berättar allt, och Lavender bara sitter där på andra sidan sängen och lyssnar. När Hermione berättat klart kramar Lavender om henne och säger att det är okej. Och Hermione blir lite gladare, för hon har fått någon att prata med, på riktigt.
•●•
Hej! Jag hoppas att ni gillade den här delen för det var lite Dramione. Även om jag typ förstörde det direkt haha..
Jaja, ha en bra kväll iallafall <3 <3