Hemlig Kärlek | Dramione

◇FEMTON◇

Draco

Det har gått mer än en månad nu. Dagarna flyter förbi som i slowmotion. Jag kan knappt hålla koll på vad som händer runt omkring mig längre. Alla säger att jag är i min egen bubbla, men jag ser det mer som att jag är avstängd. Avstängd för känslor, avstängd för människor. Men tyvärr inte avstängd från tankar, och inte heller avstängd från Hermione. Det känns som att jag ser henne överallt, i korridorerna, i uppehållsrummet, till och med när jag stänger ögonen. Jag saknar henne så enormt mycket. Jag vet inte hur jag har klarat mig så här länge utan henne, men jag tror definitivt inte att jag kommer klara mig utan henne länge till. Jag måste prata med henne, måste få en chans att förklara för henne. Om hon nu kommer lyssna, eller ens låta mig få prata med henne. Men jag måste försöka.

Jag går igenom korridoren mot henne. Mitt hjärta är i halsgropen, jag är så nervös. När jag kommer tillräckligt nära hör jag hur Ron säger "Vad håller Malfoy på med? Kan han inte lämna oss ifred?" Både Harry och Hermione rycker på axlarna. Alla tre stirrar på mig när jag kommer närmare, men alla på olika sätt. Rons ögon är lika svarta av avsky som hans kappa, Harry ser lite förvirrad men misstänksam ut och Hermione.. Hermione stirrar på mig med ledsna ögon, som ser ut att fyllas med tårar. Hon ser ut att vilja springa därifrån men hon sitter kvar.
"Jag måste snacka med dig, Granger" säger jag när jag når fram till dom. Hon andas in och ut innan hon svarar
"Visst". Hon rör sig dock inte ur fläcken så jag blir tvungen att öppna munnen igen
"Ensam". Hon reser sig och jag leder henne in i ett tomt klassrum.
"Vad vill du, Draco?" frågar hon med en hård stämma, men jag försöker låtsas som att jag inte hör den, och inte bryr mig.
"Jag vill förklara" säger jag
"Vad finns det att förklara? Du kysste en annan tjej, ungefär en halv dag efter du kysste mig. Jag vet faktiskt inte vad mer det finns att säga" hennes ton skrämmer mig lite. Eller skrämmer är inte rätt ord. Den gör mig ledsen, och mest förtvivlad.
"Det är inte så det gick till!" försöker jag försvara mig.
"Nähä, så förklara då" jag andas in innan jag börjar prata.
"Okej. Pancy betedde sig konstigt mot mig hela dagen, egentligen i flera veckor. Sedan, när vi kom ut efter lunchen, kysste hon mig. Jag fattade inte vad som hände först så jag stod där i flera sekunder innan jag puttade bort henne. Förlåt mig, Hermione! Snälla". Jag ser hur hennes ögon tåras lite men hon blinkar bort dom, och dom är borta lika fort som dom kom.
"Det är försent, Draco" säger hon tyst. Jag känner hur mitt hjärta brister men fortsätter ändå prata.
"Nej! Det är inte alls för sent! Vi kan fixa det"
"Nej, du förstår inte, Draco. Det är för sent. Jag är tillsammans med Dean". Och med dom orden lämnar hon klassrummet, och lämnar mig och mitt brustna hjärta bakom sig. Jag sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen. FAN! Och så börjar mina tårar rinna.
•●•
Hej! Hoppas att ni gillar det här kapitlet haha:) Och kanske förlåt också? Jag blir iallafall lite ledsen.
Aja, ha ett bra slut på lovet!
Baj

Ps.
Imorrn drar jag till Rhodos å jag är fett taggad!!!!