Hemlig Kärlek | Dramione

◇TJUGOEN◇

Draco

Jag ser Hermione skriva en lapp bredvid mig, som hon sedan viker ihop och räcker över till mig. Jag vecklar upp den och läser innehållet. Medan jag läser blir jag nästan tårögd. Hon skriver att hon älskar mig. Mitt hjärta börjar dunka hårdare än någonsin i bröstkorgen, men samtidigt känner jag mig så fruktansvärt arg och besviken. Kunde hon inte kommit på dethär tidigare. Kände hon inte att jag var värd en andra chans? Hur kunde hon vara ihop med Dean framför mig, om hon nu visste att hon inte älskade honom som hon älskar mig? I min frustration skriver jag ned ett par arga ord son jag räcker över till henne. "Jag ger inte andra chanser till människor som inte ger mig en andra chans." Jag ser att hon blir ledsen när hon läser det, men jag orkar inte bry mig. Hon får skylla sig själv, det är hennes fel att det blev såhär. Okej, lite mitt kanske, men mest hennes. För visst, jag älskar henne, men jag hatar henne samtidigt. Och jag hatar henne mer än jag älskar henne just nu.

Ikväll har vi vår Quidditchmatch. Jag är just nu på väg till Quidditchplanen, ombytt och klar, med min Nimbus 2001 i handen. När jag kommer fram är läktarna redan fyllda med folk som ska titta. Jag styr stegen mot omklädningrummet där resten av laget står och väntar. Lagkaptenen håller ett kort tal innan vi går ut på planen. Jag sätter mig på kvasten och inväntar Madame Hooch vissla, som betyder att vi får börja flyga. När jag hör visslan sparkar jag upp från marken och intar en position ganska högt upp för att spana efter kvicken, men den syns inte till. Efter tio minuter har jag fortfarande inte sett kvicken. Det ända som har hänt mig är att jag har behövt undvika ett par dunkare. Just nu står det 40-30 till Slytherin. Efter ungefär fem ytterligare minuter ser jag något skimrande högt upp. Jag sätter fart mot kvicken, samtidigt som det andra lagets sökare också gör det. Men jag har en fördel. Jag är närmare, samtidigt som min kvast är snabbare. Jag är några meter från kvicken nu. Fem meter, en meter. Jag sträcker ut handen och precis när jag greppar tag om kvicken känner jag något hårt slå mig i huvudet, och jag faller. Men jag håller hårt om kvicken, vi vann. Precis innan jag ska slå i marken hör jag någon (Hermione?) ropa en formel och jag slår i marken, men inte hårt. Det känns som att jag landar i en mjuk säng. Jag ser an massa ansikten framför mig, bland annat Hermione.
"He.. ma.. ne" säger jag. Jag skulle säga Hermione men det gick inte. Jag sträcker mig efter hennes hand men når den inte. Men jag känner hur någon tar tag i den, och jag hoppas innerligt att jag just nu håller i Hermiones hand. Sedan blir allt svart.

Jag öppnar trött ögonen och ser mig omkring. Allt är vitt, väggarna, taket, golvet, sängarna. Jag förstår att jag är i sjukflygeln, men kommer inte ihåg exakt vad som hände, bara att jag föll när jag tog kvicken. Sedan utbroster jag "Vi vann!" Jag hör ett ljuvligt slratt bredvid mig. Där sitter Hermione och håller i min hand. Jag fattar ingenting.
•●•
Hej!
Förlåt att allting går så fort men vill typ avsluta denhär boken så jag kan fokusera på min andra + en till som jag kanske ska pulicera. Men förlåt i alla fall! Hoppas ni gillade denna del, så hörs (?) vi<3