Kidnappad av en vampyr

#3

"REBECKAS POV"

"Damon! Vad ska jag göra? Snälla säg vad jag ska göra?! " viskade jag till mobilen som lyste upp utrymmet som var till hälften fyllt med blodpåsar.

"Fan, okej ser du baklyktorna på bilen? dem är röda och sitter längst ut på bakluckan." Undrade Damon stressat och jag började direkt att titta runt.

Och precis ovanför mitt huvud till vänster så lös det svagt rött.

"Jag har hittat den, vad göt jag nu?"

"Okej, nu måste du slå sönder den, slå en gång snabbt och hårt så borde den lossna!"

Jag knöt näven och förberedde mig för smärtan innan jag sköt handen snabbt igenom den röda plasten som krossades och ramlade ut på vägen.

Ner för handen så rann blodet men det hade jag inte tid att tänka på.

"Den är öppen nu vad gör jag nu då?" Skrek jag då vinden ven i öronen och troligtvis i mobilen också.

"Berätta vad du ser utanför bilen" instruerade han och jag lydde och kollade ut.

Världen utanför sa inte mycket då min förare hade kört in på en grusväg som omgavs av höga träd och ormbunkar.

"Skog och grus inget mer... Eller jo vänta, det finns en sjö här... Det här hjälper inte eller hur?" Suckade jag tillslut och dunkade huvet i golvet.

"Jo då du är jätte duktig, du sa att det fanns en burk i bilen? Öppna den och börja försiktigt att hälla ut innehållet ut ur hålet så att det bildar ett spår, okej?" Förklarade han och jag sträckte mig mor burken och bad för mitt liv att det skulle vara färg.

Mina böner blev besvarade då burken va full med vit målarfärg som sakta började lämna spår i gruset blev ett perfekt spår som jag bara kunde hoppas att vampyren i framsätet inte skulle se.

Efter 20 min så började bilen att sakta ner och jag slutade direkt att hälla ut färgen.

"Damon vi börjar stanna! Jag gömmer mobilen i mina skor, säg INGENTING vad som än händer, okej?!" Han va tvungen att göra som jag sa även om han inte ville för bilen bromsade tvärt och jag skyndade mig att krångla ner mobilen i skorna och jag han precis innan luckan öppnades och min mystiska kidnappare möttes av en sko i ansiktet.

Oberedd på smällen flög han bah ett steg och jag kastade mig ur bilen och sprang allt jag kunde in i skogen.

Jag han inte långt innan ett par starka armar tog tag i mig och höll mig fast i ett järngrepp.

"SLÄPP MIG!!!" Skrek jag och sparkade och slog med händerna åt alla håll för att försöka träffa mannen som så uppenbarligen kunde döda mig vilken sekund som helst.

Manen sa inte ett ljud utan drog enkelt bara med mig bort till den övergivna stugan som vi stannat vid medans jag fortsatte att skrika.

Jag måste ha glömt att andas och svimmat för jag vaknar upp i en säng med ena foten fastbunden i sänggaveln.

Jag har fortfarande på mig klänningen från studentdagen men det är något som är annorlunda.

Jag tittade på armen och såg ett bitmärken som såg ut att vara bara några timmar gammalt och det hade blodat ner sängens överkast en aning.

Nästa sekund öppnas dörren och in kommer den främmande mannen med rynkade ögonbryn.

Jag kravlar skräckslaget upp mig mot väggen och och håller handen mot mitt sår.

Han tar ett steg in i rummet och betraktar mig med huvet på sned.

"Jag ska inte skada dig, jag heter Gale, du kommer att stanna med mig ett tag framöver."