Kidnappad av en vampyr

#11

ARME?! Say what what?

Jag kollade på honom i flera sekunder innan jag inte kunde hålla mig längre.

Jag brast ut i ett hysteriskt gapskratt och trampade på stället som att jag behövde gå på toa.

"Hahashshah....duu..agshaakaha... Din.... Aholakahajaha... Arme."

Lyckades jag tillslut få ut där jag vak mig dubbel av skratt.

Enzo verkade inte uppskatta min reaktion men stod stelt kvar på samma ställe och väntade på att mitt skratt skulle upphöra.

"Förlåt men det va det roligaste jag hört på flera dagar nu och jag har inte skrattat på så länge" garvade jag och försökte tysta mig själv genom att hålla för munnen.

När jag efter säkert 3 min lyckas sluta så vände jag mig mot den nu väldigt sura mannen som blivit kränkt av min reaktion.

Jag samlade mig för att inte skratta igen och försökte låta allvarlig.

"Vad ska du ha en arme till?"

Hans blick mjuknade en aning.

"Du har ett fint skratt"

Jag kollade förvånat på han.

Det va inget svar på min fråga!

Varför vill han inte svara på min fråga?

Men istället för att haspla ur mig alla mina tankar så behöll jag masken på och frågade ännu en gång.

"Vad ska du ha en arme till" Denna gång lyckades jag däremot få det att låta som ett krav mer än en fråga.

"Jag har under en lång tid levt ensam vilket har lett till att jag har mött många människor på min väg. Människor som jag brukade kalla vänner har vänta sig emot mig och jag måste försvara min familj...."

"Vänta ett ögonblick, din familj?"

Jag visste inte att onda människor kunde ha familjer.

"Du låter förvånad, men ja jag har en familj" säger han och höjer ett ögonbryn.

Jag börjar tänka på om jag såg någon av dem vid middagsbordet men avbryts snabbt.

"En fru och en dotter." Mumlar han och går bort mot fönstret.

Jag står kvar och letar efter en utväg men alla verkar låsta.

Shit.

"Så du fick en massa vänner att bli arga på dig och nu bygger du upp en ARME för att du ska slippa ta en konflikt?"

Jag korsade händerna och himlade irriterat med ögonen.

"Du kan inte tänka dig att PRATA med dina vänner istället? Föresten vart kommer jag in i detta?" Undrade jag och blev irriterad på att han inte bara sa som det va direkt utan att jag blev tvungen att ställa frågorna hela tiden.

"Ida berättade för dig att hon har en gåva eller hur?" Hans blick var iskall och svår att läsa av.

Jag nickade och tänkte på Ida, vad gjorde hon här egentligen?

"Hon sa att jag.... Också har en gåva" hostade jag och blev osäker.

En kort nick och en suck var svaret.

"Du måste börja ge mig lite längre svar än det där" muttrade jag surt och satte mig ner på en av stolarna.

Han skrattade till och gick fram till mig.

"Du är den enda - förutom Ida- som har en sorts energi som kan komma ut. Människor använder bara 10% av hjärnan men DU är kapabel till att använda mer än så."

"Men jag förstår inte, om ni har Ida varför behöver ni mig då? Är jag en sorts back up eller?"

Hans sätt att utrycka sig fick mig att inte att känna mig unik som han kanske ville, det fick mig mer att känna mig trasig. Det va något fel på mig.

"Ja, du förstår... Ida blev förvandlad av en av mina fiender innan hon hann se det hända i framtiden.

Förvandlingen fick hennes krafter att försvagas och hon missar saker i framtiden som kan vara livsavgörande, det är där du kommer in.

Du har en gåva som kan hjälpa oss i kriget och möjligtvis kan din gåva hjälpa Ida att få tillbaka sin styrka."

"Så hur vet jag vad jag kan göra då?"

Frågade jag utan att tänka mig för.

När jag såg ett elakt leende sprida sig över hans ansikte så blev jag säker på att detta inte skulle bli trevligt.

"Vi måste testa dig, kom!" Han började vandra mot samma dörr som jag kom in ifrån och jag fick bråttom att hänga med.

"Vänta lite, vart ska vi? Vad är det för test?" Jag började få lite panik inför detta så kallade "test" som troligtvis inte skulle gå ut på att använda papper och penna.

"Så många frågor..." Mumlade han knappt hörbart innan en vakt slöt upp vid min sida.

Vi vandrade mot en hiss som fanns längre bort i korridoren och började sakta åka neråt.

När dörrarna väl öppnades så var lukten fuktig och väggarna delade med sig av sin kyla.

En annan vakt slöt upp vid Enzos sida och viskade något i hans öra. Enzo spelade/ eller verkligen var/ ointresserad av informationen och viftade bort vakten som genast backade undan.

"Varför är alla rädda för dig?" Slank det ur mig.

Jag var riktigt nyfiken men menade aldrig att fråga högt.

Han stannade till och vände sig omänskligt snabbt om.

"Är inte du det?"

Jag visste inte riktigt svaret på det så jag ryckte bara på axlarna.

Han verkade fascinerad över det men log sedan.

"Det kommer, vänta bara"

5 minuter senare stod vi utanför ett rum som såg obehagligt otrevligt ut.

"Vad är det här" flämtade jag och försökte backa undan.

Han tog tag i min arm och knuffade in mig.

"Ditt första test!"

"Vad då för jäkla test?!! Vad ska jag göra?!!!"

Skrek jag mot honom där han självbelåtet stod.

"Enkelt, du ska hålla dig vid liv!"