Kidnappad av en vampyr

#15

2 minuter och jag började bli orolig. Samma verkade gälla för Ida då hon trippade fram och tillbaka över takplattorna med snabba ryckiga rörelser.

"Kom igen, kom igen, kom igen, kom igen!" Han måste komma, han bara måste!

En liten röst i mitt huvud sa åt mig att det är precis det här som jag förväntade mig så det finns ingen anledning att bli besviken.

Jag ignorerade den rösten och sökte med blicken utöver landskapet.

Ett öronbedövande tjut fick mig att kasta mig ner på taket.

Ida däremot gjorde ingen ansats till att lägga sig ner utan sträckte sig över kanten och flinade.

"Din bekantskap verkar ha koll på hur man gör, fem bilar i lågor kommer att hålla dem upptagna ett bra tag"

Hon skrattade lyckligt och klappade händer.

Jag log åt henne och reste mig upp.

Mycket riktigt så steg ett tjockt mörkt moln av rök upp på himmelen bara några hundra meter härifrån.

Nu måste vi komma ner härifrån.

Ingenting runt om oss skulle kunna fungera utan att vi skulle tvingas hoppa. DET skulle leda till några rejält brutna ben eller värre.

"Så... Vad är din plan?" Idas fråga fick mig ur balans och jag insåg då hur hopplös den här situationen var.

Jag hade inte den blekaste aning om hur vi skulle komma ner.

"Trädet....?" Mumlade jag försiktigt och gick närmare kanten för att få en bättre titt.

Trädet som jag sett var ungefär två meter ifrån taket och väldigt glest med grenar.

Ungefär tre meter ifrån marken slutade grenarna helt vilket skulle leda till ett fritt fall men tiden höll på att rinna ut så vi fick handla snabbt.

"Säker?" Undrade Ida och stirrade misstroget på det som skulle vara våran räddning härifrån.

Jag nickade och bakade några steg för att få sats.

1, 2, 3! Med full fart kastade jag mig ut i luften och landade med en hård smäll mot bröstkorgen i trädet.

Grenarna trängde in i huden och flisor föll ner i håret.

"Hur gick det?!" Flämtade Ida och såg sig omkring.

"Bra" klämde jag fram och andades fort, nu var jag bara några meter från att bli fri!

-Damons pov-

Skogen ven förbi mig och grenarna piskade mig i ansiktet.

"Hon lever." Det var det ord jag intalat mig själv under dagarna jag letat.

Mitt ute i ingenstans hade jag hittat ett gammalt spår av henne och någon mer.

När jag väl gått in så hittade jag hennes mobil gömd i en krukväxt i ett litet rum.

Ilskan steg då hon inte fanns kvar men en gnutta av glädje kom då hennes doft inte ändras. Vem det än var som tog henne så hade han inte haft modet att göra henne till en vampyr.

Spåret efter det var glest och otydligt då det måste ha tagit en bil och åkt iväg.

Men här var jag nu, springandes mot en säker plats där hon skulle finnas. Om inte så... Nej jag kunde inte tänka på det.

En vagt bekant doft fyllde mina sonen och jag stannade genast upp.

Fort bröt jag av en gren från närmsta träd och duckade bakom en buske.

Snabba andetag närmade sig och fotsulor som mjukt mötte marken.

Vänta lite, vänta lite.... Nu!

Jag kastade mig upp och tacklade omkull personen.

Han flög mot ett klippblock och med rädsla i blicken såg han på mig.

Nu var jag säker, denna kille hade vart i stugan med Rebecka.

Jag tog tag i hans krage och knöt näven innan den träffade hans ansikte.

"Vart är hon!?" Röt jag och slog till han igen.

"Prata nu!"

Han såg förvirrad ut och flackade nervöst med blicken.

" Hey jag vet int...." Snabbt tryckte jag in grenen i låret på han och han föll ner på marken av smärta. Han gnydde till när han försökte dra ut grenen ur låret.

"Jag har inte tid för lekar! Vart är Rebecka?!"

Han ögon mötte förvånat mina när han hörde namnet.

"Känner du Rebecka?" Undrade han och försökte resa på sig.

"Ja" svarade jag en aning besvärat, vem trodde han att jag pratade om?

"Du är Damon ellerhur?" Sa han och drog snabbt ut pinnen med en smärtsam stön.

"Ja, vet du vart hon är eller ska jag behöva vrida huvudet av dig här och nu?"

"Du kommer inte tro mig men jag är påväg bort för att möta henne här och nu men vi måste skynda oss innan akterna tar henne!"

Han började springa åt motsatt håll som han kom ifrån.

Jag skyndade mig snabbt efter och blev förevigad av hans svar. Vakter? Vilka vakter?

Men jag frågade inte utan fortsatte i högt tempo att svocha genom skogen med denna främling jag precis tänkt döda.

Han vred huvudet åt mitt håll med ett flin på läpparna.

"Förresten jag heter Gale"

__________\\\\\\____________

Tack sååå mycket till alla som fortfarande läser denna berättelse trotts att jag har sugit på att uppdatera!

Blev ett lite kort kapitel kanske men jag ville få utåt något till er så att ni inte bara sitter och väntar!

Tusen tack iallafall hoppas ni gillade kapitlet!