Kidnappad av en vampyr

#6

" GALES POV "

Jag hade blivit tillsagd att lägga henne i bagageluckan igen och köra henne till floden som låg ca 120 mil härifrån.

Efter att jag sprutade in lugnande i hennes arm så hade hon inte rört sig utan bara suckat i dvalan lite då och då.

Jag hade inte hjärtat att lägga henne där bak igen och utsätta henne för paniken hon fick första gången så jag la henne istället i baksätet med ena handleden fast i dörrhandtaget.

Fönstren på bilen var tonade så hon skulle inte väcka någon uppmärksamhet om hon vaknade.

Jag slutade tänka och sneglade bak på henne.

Hon va söt, mörka lockar och aprikosfärgad klänning som matchade hennes hudfärg.

Varje gång jag såg på henne så drabbades jag av skuldkänslor.

Jag utnyttjade henne och va inte säker på att jag skulle få något för det.

Min så kallade "chef" som inte alls va min chef utan min värsta fiende hade torterat alla jag någonsin känt under mina 367 år.

Jag visste inte varför han ville ha just henne men jag visste att det va min ända chans att bli fri och sluta rymma hela tiden.

Hon suckade och verkade vakna till så jag kastade en blick bak igen.

Jag som trodde att hon inte skulle drabbas av panik om hon låg i baksätet, hon kastade sig upp och stirrade hatiskt på mig med stora ögon.

"Jag vet, jag vet, men du överrumplade mig så jag hade inget val."

"Inget val? INGET VAL!!??? Du drogade mig!!!!" Skrek hon och slog ut med armarna.

"Om du så mycket som rör mig igen så ska jag personligen döda dig!!" Fortsatte hon och jag märkte att jag började flina.

"Hur hade tänkt göra det?" Undrade jag medan jag höll mig för skratt. Tanken på att hon trodde att hon skulle kunna döda mig va skrattretande och löjlig i mina öron.

Jag hörde att hon lutade sig fram och viskade i mitt öra.

" om du inte visste det så känner jag andra som du, jag vet ett och annat om självförsvar och vi kan väll enkelt säga att jag gjort det förut"

Jag hörde allvaret i hennes röst men jag kunde inte tro på orden som fortfarande lät absurt i mina öron.

Kände hon en annan vampyr? Vem då?Pojkvän?" Vän? Bror? Och dödat någon kan hon inte ha gjort, särskilt inte en som mig... Inte ett monster.

"Verkligen? Berätta hur!" Sa jag upprymt med en gnutta sarkasm.

Hon himlade med ögonen och började berätta hela historien om hon och hennes pojkvän och vad som hände.

"Det va förra året och jag väntade på en kompis som visade sig inte skulle komma upp vid ett fik.

Jag messade min så kallade "kompis" och precis när jag skickat iväg meddelandet så kom han fram till mig. Han va lång och snygg och helt enkelt perfekt.

Han va min prins som skulle förändra mitt liv!

Vilket han helt klart gjorde, inte bara när han bjöd mig på fika utan när han sa att han älskade mig." Hon log av minnet men leendet dog ut och ansiktet blev sorgset.

"Jag va med i en olycka en vecka efter han sagt det.

Jag satt i bilen med han och pratade och rätt som det va så kommer en berusad förare mot oss från sidan.

Han han inte ens reagera och jag tog emot smällen."

Hon avbryter sig och tar ett skakigt andetag innan hon samlar sig igen.

"Jag spenderade ett halvår på sjukhuset med bestående skador. Men det var först dagen innan jag skulle behandlas för förbättring som en av "sjuksköterskorna" kom in och skulle ta ut mitt dropp.

Men när han närmade sig så tog han tog i min arm och bet mig.

Jag skrek såklart men ingen hörde mig, Damon hade gått iväg för att prata med sköterskorna.

Jag tog tag i en lampskärm och körde den rakt igenom hans bröstkorg."

Hon var likblek i ansiktet och hon strök sig över armen där ett blekt ärr synades och jag visste då att hon va ärlig.

Jag va rädd att hon skulle svimma så jag sträckte mig fram och greppade tag i en chokladkaka och räckte den till henne. Hon stirrade tveksamt på den innan hon långsamt tog emot den och viskade ett tyst tack innan hon "Återbehanlingen blev inte av när Damon kom in i rummet, han tog med mig hem och jag fick hjälp att komma tillbaka på benen."

"Visst jag återhämtade mig men det tog tid, men jag komma tillbaka till skolan och klarade med minsta marginal slutbetyget.

Och vet du vad det lustiga är? Jag skulle precis ta examen och komma vidare i livet när du dök upp!"

Skulden jag tidigare känt hade växt sig starkare under hennes historia och jag hade inte sagt något mer efter det. Hon såg på mig mer som ett monster än vad jag gjorde...

________\\\\\_______________

Tusen tack till alla läsare, jag kan inte beskriva min lycka varje gång jag ser hur många som läser den!

Jag ska försöka uppdatera så mycket jag kan men om jag ska vara ärlig då går skolan lite framför skrivandet.

Kommentera gärna vad ni tycker och förslag på fortsättning så hörs vi snart!

Xoxo!