Kidnappad av en vampyr

#8

Han stod framför mig och jag kände att jag borde försöka fly.

Men att springa ifrån 2 vampyrer va nog den dummaste tanken någon kunde få.

Men vad skulle hända nu?

Det va allt jag kunde tänka på medan den så kallade Enzo försökte prata med mig.

Skulle Gale lämna mig med den här typen?

Vart skulle jag åka nu?

Och viktigast av allt,vad ville denna främling med mig att göra?

"Rebecka?" Undrade Enzo och fångade min uppmärksamhet.

Jag tittade rädd upp bredvid Gale som släppt ner mig men fortfarande höll i mig för att jag inte skulle tappa balansen.

"Du vet säkert inte varför du är här men jag har någon som kan förklara bättre än vad jag kan, vill du träffa henne?" Frågade han mjukt vilket bara gjorde hans röst ännu mer skrämmande.

Jag blängde på honom och blev med ens inte alls rädd för honom.

Han BEHÖVDE mig till något och skulle kunde därför inte skada mig.

"Dra åt helvete" sa jag mörkt och spottade åt marken bredvid hans sko.

Han kollade lugnt ner och började småflina.

"Tänkte göra det, men först så ska du följa med mig." Sa han och kom närmare.

Jag började med ens att streta emot Gales arm som höll mig fast i ett järngrepp.

Jag kollade bedjande på honom men han vände bort blicken och vägrade kolla på mig.

Enzo tog tag om mina ärmar och började dra mig mot en svart bil några meter bort.

Vi va ganska så nära en motorväg så jag började förtvivlat skrika efter hjälp.

Men jag försattes dras mot bilen och snart så va jag inknuffad i baksätet som jag märkte inte va tomt.

Dörren stängdes och den andra gestalten i baksätet kollade upp.

Det va en tjej som såg ut att va i min ålder.

Hennes bruna hår va spikrakt och ramade in ett litet smalt ansikte.

Ögonen va svåra att se i ljuset men jag skulle chansa på att dem va bruna eller gröna.

Hon satt med en mörkgrön hoodie och svarta jeans i en rak form och granskade mig.

Det va ett ryckigt sett med hennes rörelse som fick mig att undra om hon va sjuk.

Jag kände bilens motor starta och sakta började röra sig framåt.

Hennes blick vändes mot föraren bakom det mörka glaset.

"Är det här flickan?" Frågade hon glaset och ett ja hördes på andra sidan.

Blicken vändes tillbaka mot mig och ett öppet leende spreds sig på hennes läppar.

"Ida!" Sa hon glatt och sträckte fram en hand.

Jag förstod inte varför hon log sådär mot mig men jag tog handen och skakade den försiktigt.

"Rebecka"

Hon nickade och kollade fascinerat på mig.

"Dem sa att jag va den sista, men sen kom du hit så du måste vara precis som mig då!" Kvittrade hon och fortsatte.

" Gud du måste ha en miljon frågor till mig? Kom igen fråga på bara!"

Jag stirrade på henne en stund innan jag fattade talförmågan igen.

" Ehm, vad gör jag här och vad menar du med att du trodde du va den sista?"

Hon satte sig tillrätta och började berätta.

"Jo för 237 år sedan så bodde jag i Bulgarien med min syster Leila när jag plötsligt började märka saker med mig själv.

Jag trodde att jag bara hade huvudvärk tills jag en morgon vaknade upp och visste att jag skulle träffa en man kl 15:57 utanför blomsteraffären och han skulle ha en blå nejlika i handen.

Så jag gick till affären och väntade."

Hon pausade och väntade på en reaktion.

"Kom han dit?" Undrade jag och hon nickade och gav en menande blick mot framsätet.

Enzo?

Drömde hon om Enzo?

"Så vad hände sen?" Frågade jag och hon skakade på huvudet.

"Det är fel fråga"

Jag tänkte efter en stund och kom på det.

"Vänta kan du se i framtiden? Och vad betyder det för mig?"

Hon verkade tänka efter innan hon tillslut svarade.

"Du är som jag, kanske inte precis som jag men... Du har något speciellt i blodet."

" okej" viskade jag och fick inte ihop pusselbitarna.

"Så vad kan jag göra?" Undrade jag och mötte hennes blick.

"Jag vet inte, det är därför du är här".....