Kidnappad av en vampyr

#14

Ventilationsrören ledde genom hela byggnaden och slutade enligt mina förhoppningar på taket av byggnaden.

Hur jag skulle ta mig ner därifrån va jag tvungen att fundera på under tiden som jag klättrade.

Röret satt på väggen bakom en byrå i hörnet av rummet och va precis tillräckligt stort för att jag skulle få plats i det.

Klockan slog 14:25 vilket gav mig ungefär en timme att komma ut på taket innan Gale skulle göra sin del.

Jag förstod inte varför han kom tillbaka och vad han ville ha ut för det här arbetet men jag va villig att ta risken vilket säger en del om hur desperat jag va.

Jag hade inte packat med mig mer än ett par extrakläder, en flaska vatten och några vindruvor som köket givit mig.

Jag skulle precis gå fram till byrån när dörrhandtaget vreds om.

Fort som tusan sparkade jag in påsen med saker under sängen och satte mig.

In genom dörren kom Ida.... Vänta lite nu! Ida?

Vart hade hon hållit hus?

Hon verkade inte intresserad av kallprat då hon med raska steg gick fram till mig och grep tag i min arm.

"Är du helt från vettet?!" Väste hon i mitt öra och jag ryggade förvånat tillbaka.

Hur kunde hon....?

"Jag såg dig försöka rymma genom rören i väggarna! Så sluta se så oskyldig ut!"

Juste! Framtidsgrejen som hon berättade om i bilen när jag träffade henne för första gången.

Vad skulle hon göra nu? Skulle hon informera vakterna?

Eller värre, berätta för Enzo?!

"Ta mig med dig!" Sa hon med ögonen glödande av entuasiasm.

"Ursäkta?" Jag hörde orden men förstod inte innebörden.

"Jag. Vill. Gå. Med. Dig. Och med tanke på att du kollar på klockan så antar jag att du har bråttom"

Hon hade rätt, klockan var redan halv och nu behövde jag verkligen sticka men om jag inte tog med henne skulle hon antagligen släpa med mig till Enzo.

"Visst men hur ska jag kunna lita på dig?" Det lät som en typisk filmreplik men det var det bästa jag hade.

"Jo, jag har inte kallat på vakten och om inte det duger så får du bara lita på mig."

Bra svar där asså...

Jag övervägde det en sekund innan jag nickade och tillsammans lyfte vi bort byrån och gallret innan vi tyst smög in i röret.

"Hur lång tid har vi på oss OCH vad är din plan?" Viskade hon och jag blev tacksam över att hon ansträngde sig för att låta så lite som möjligt.

"Cirka en timme innan en bekant till mig ska avleda dem utanför"

Det lät inte så planerat som det gjorde i mitt huvud men det var allt som jag hade för tillfället.

Det blev tyst ett tag medan vi kröp igenom rören och det märktes att Ida funderade.

"Du måste verkligen lita på din bekantskap" det var en antydan inte en fråga.

"Ne, inte precis men man får ta vad man får" Gale kanske inte var det bästa man kunde få och om han inte höll sin del så skulle hela planen förstöras och jag skulle aldrig ha chansen att fly mer.

Vi fortsatte under tystnad men jag hade en krypande känsla av att vi rörde oss för långsamt.

Jag skyndade på lite på takten.

Borde vi inte vara framme snart? Vi hade klättrat upp så vi borde vara vid taket vid det här laget.

DÄR! En liten strimma av ljus knappt 20 meter framför mig!

Jag öppnade luckan och klev ut i den friska luften med ett leende på läpparna.

Det kändes som år sen jag kunde andas så här fritt!

Doften av regn, träd och pollen fyllde mina lungor och jag andades djupt.

Jag sneglade på armbandsuret, 7 minuter kvar...