Kidnappad av en vampyr

#10

Genom hallen, ut i korridoren, till vänster, förbi receptionisten och höger vid den stora guldstatyn.

På hela den vägen så ledde vakten mig under tystnad med ett uttryckslöst ansikte.

Han rörde mig inte men han bevakade varenda rörelse bakom mig vilket gjorde mig illa till mods.

Skulle alla titta på mig sådär när jag kom in till matsalen?

Svar JA.

Dörren öppnades och alla i rummet tystnade omedelbart och 20 ögon vändes mot mig.

Några nyfikna, andra förvånade och en liten pojke som satt en bit ifrån dem andra gav mig bara en snabb blick innan han lika snabbt vände huvudet mot sin talrik.

Tystnaden varade i vad som verkade i en evighet innan en stol sköts ut och Enzo kom och ledde mig bort till en stol Brevik sin med ett triumferande leende på läpparna.

Tillskillnad från vakten så va inte Enzo rädd för att röra mig utan tog tag i min arm i sin arm som att vi va bästa vänner.

Jag slet mig loss och hans leende bleknade lite.

Jag slog mig motvilligt ner på stolen och kollade mig omkring.

Rummet va stort även med alla människor i och va väl dekorerat med en dyr lampkrona och klassiskt-gamla möbler.

Både kvinnorna och männen runtom mig va lite väl uppklädda för en frukost vilket fick mig att känna mig slafsig med dem kläder jag sovit i.

Stolen bredvid min drogs ut men jag vägrade kolla på mannen som satte sig på den.

Istället så sökte jag med blicken efter Ida som jag ganska snabbt insåg inte närvarade vid frukosten.

Vart va hon?

Vad hade dem gjort med henne?

Enzo lutade sig närmare mig och jag skyggade förskräckt undan.

Vad ville han mig egentligen?

Han struntade i mina försök att skapa utrymme och böjde sig mot mitt öra.

"Efter du ätit ska du och jag prata"

Han lutade sig bort och började samtala med en kvinna med en stor katt i knät som fientligt fräste åt mig.

Den lilla pojken smög fram till mig så tyst att jag hoppade till när han stod bredvid mig.

Hans ögon var stora och rädda när han lämnade fram en meny till mig.

Jag tog långsamt emot den och pojken slog blicken i backen.

Många omkring mig kollade på pojken ned arga irriterade blickar så jag skyndade mig att ta det första som stod på menyn.

" ägg och bacon tack" viskade jag och pojken smet snabbt iväg med menyn mot köksdörren.

Jag skulle precis fråga en dam bredvid mig vem pojken var när Enzos blick vändes mot mig med ett obehagligt flin.

"Sovit gott?" Undrade han men det verkade inte som en fråga utan som en befallning.

"Mm" mumlade jag och vek av med blicken.

"Du vet att det finns en säng i ditt rum va? Och du SKA äta middag när du blir tillsagd, förstått?!" Jag tittade bara surt på honom.

Vem trodde han att han va egentligen?

Trodde han att han bara kunde bestämma över mig som han ville?

Hell no!

Men jag sa ingenting så han nickade gillande och men fortsatte att kolla på mig.

Jag ignorerade hans blick och hugg istället in på min frukost.

När frukosten va slut så reste sig alla från sina stolar och lämnade rummet.

Alla utom då jag och Enzo.

"Vi måste ta reda på din talang" sa han och gick runt mig i cirklar och inspekterade mig.

"Så att du kan använda mig eller?" Fräste jag tillbaka och satte händerna i kors.

Han svarade inte utan fortsatte bara gå runt mig.

"Vad ska du ha mig till egentligen?"

Han stannade äntligen upp och såg mig rakt i ögonen.

"Min arme"