Kidnappad av en vampyr

#5

Han gick ut från mitt rum med ett leende på läpparna och några minuter senare då hördes ljudet av en bilmotor som sladdade iväg på grusplanet

Jag kastade mig på skorna jag fortfarande hade på mig och kollade på skärmen.

Batteriet va påväg att ta slut men samtalet med Damon va fortfarande på och jag tryckte telefonen mot örat.

"Damon?"

Han svarade direkt och lät så lättad och lycklig att jag fick tårar i ögonen.

"Jag är här, ta det lugnt! Gud det är så skönt att höra din röst"

Han sa det med så mycket kärlek att det gjorde ont i hjärtat.

"Har du hittat något?" Viskade jag och la mig ner i sängen.

"Inte än men jag kan utan tvekan säga att jag har letat igenom hela Texas på alla möjliga ställen."

Jag suckade och tittade på mobilen igen, bara 2 procent kvar.

"Damon, mobilen dör när som helst nu!" Utropade jag.

"Okej okej du fixar det här och Rebecka?"

"Ja?"

"Jag älskar dig." Och där dog mobilen.

Tårarna rann ner på kudden och jag fortsatte att trycka mobilen mot örat som för att hålla kvar hoppet om att han va nära.

"Jag älskar dig också" viskade jag innan jag gömde mobilen i en krukväxt och somnade.

Jag vaknade av att någon satte sig bredvid mig på sängen och kikade försiktigt upp.

Gale studerade mitt ansikte och lyfte bort en hårslinga som täckte mitt ansikte och torkade på samma gång bort en tår.

Jag kunde bara föreställa mig hur jag såg ut i hans ögon. En rädd, feg, barnunge som började gråta så fort man inte tittade.

Men i hans ögon så fanns bara medlidande.

Han satte ner en påse med saker på golvet, lossade bojan runt foten och gick ut ur rummet utan ett ord.

Jag tog tag i min vrist som va öm och röd av bojan och vände sedan blicken mot färgen.

Jag smög fram till kassen och öppnade.

Kläderna va i helt fel storlek och jag skulle drunkna i dem.

Jag gick fram till dörren och la en tröja precis framför.

Vampyrer är "allergiska" mot en ört som kallas "nattvisa". Jag hade turen att alltid bära med mig en liten dos i mitt halsbands berlock.

Jag öppnade halsbandet och smulade ner hälften av örten (alltid bra att spara) på tröjan.

Och rätt som det va luktade hela rummet nattvisa.

Jag kunde bara hoppas att Gale eller vad han nu angav sig för att vara, inte skulle komma in hit än.

Jag ställde mig bakom dörren och väntade.

"Rebecka vad är det som luktar?!" Stormade han in och nästan slängde upp dörren som då träffade mig mitt på näsan som direkt började blöda.

"Aj jävlar "skrek han då han klev på tröjan.

Ingen tid för att tveka nu gällde det!

Jag hoppade fram bakom mitt gömställe och tryckte upp handen mot hans ansikte i farten.

Den andra delen av örten hade jag lagt i handen som nu gav ifrån dig ett frätande ljud på kontakten med Gales hud.

Han skrek av smärta och föll ner på knäna.

Jag utnyttjade tillfället genom att springa förbi han men en hand tog tag i samma vrist jag vart fängslad i och jag föll ner till marken.

Jag kämpade som ett djur även då jag visste att det var hopplöst och efter bara 5 sekunder så kände jag ett stick i armen och kroppen blev med ens tung.

"VAD GJORDE DU MED MIG???!!!!" Vrålade jag halvt vid medvetandet halvt inte.

Jag såg han dra ut en silvrig nål från min arm och sedan kolla på mig.

"Chefen säger att det är dags att transporteras..."

--------------------------//------------------

Tack tusen gånger för alla underbara läsare! Det gör min dag att se hur många som gillar denna berättelse och jag hoppas att ni kommer att fortsätta läsa den!

En liten fråga bara för att hjälpa mig med inspiration:

Vad tycker ni om Gale? Tycker ni att det ska hända något mellan dem?

Xoxo!