Kidnappad av en vampyr

#12

Rummet var täckt av endast metall och på väggarna stack det ut vassa 30 cm långa taggar.

Om jag råkade ramla in i en sån så skulle jag nog troligtvis dö väldigt snabbt.

Det här rummet var en tortyrkammare och jag skulle försöka överleva här, men vart fanns hotet förutom taggarna?

Så länge jag stod stilla i mitten av rummet så va jag helt utom fara men det kändes ändå som att det skulle höna något mer?

"Rebecka, nu börjar vi" fördes en röst och jag flackade förvirrat omkring med blicken.

"Börjar med vadå?!" Vrålade jag.

Inget svar kom.

Jag snurrade runt och väntade på något, varsomhelst! Och precis då så kom det.

Boooooommm!!! En blixt slog ner ca 3 cm ifrån mig och ett brännmärke lämnades på min arm.

Jag skrek inte även då smärtan va plågsam.

Jag föll istället ner på knä och försökte andas djupt.

Va fan va det här för test?!!

Ett svagt sprakande hördes från en av taggarna och jag kastade mig i sista sekund åt sidan när en ny blixt for rakt igenom rummet.

"Försöker ni ha ihjäl mig?!" Kved jag ut i rummet säker på att någon hörde.

Men ännu en gång så fick jag "du får klara dig själv" tystnaden.

Jag hatar den tystnaden.

Ännu en blixt dök upp utan förvarning och denna gång lyckades jag inte flytta mig tillräckligt fort.

Det kändes som tusen örfilar på samma gång när blixtens strålar städade min kind.

Nu skrek jag, och jag skrek högt! Attdet kan sitta och kolla på mig utan att göra något! Det är barbariskt!

Marken vibrerade och jag tappade balansen och for rakt mot de sylvassa taggarna.

Som reflex så sträckte jag fram handen för att ta emot mig.

Det skulle jag inte ha gjort.

Taggen stack hål på huden lika lätt som att sätta gaffeln i ljummet smör.

Den kom inte hela vägen igenom men blodet sprutade ut snabbt ändå.

Så mycket smärta jag kände nu kunde inte min hjärna klara av så den stängde helt enkelt av sig själv.

Som att jag tillfälligt blev offline.

Jag kände ingenting när marken närmade sig ansiktet och allt svartnade.

När jag vaknade så befann jag mig i mitt så kallade rum.

Jag försökte vrida på huvudet men lyckades inte utan att stöna högt.

Va min kind ens kvar? Den brände som eld och täcktes med bara några bomullstussar.

Snälla låt den vara kvar!

Jag lyfte försiktigt handen mot kinden och snuddade lätt som en fjäder på den.

Den va kvar som tur va men det var ju inte det ända stället jag skadat mig på.

Jag såg försiktigt ner på resten av kroppen för att se om den va lika räddad. Jag drog efter andan när jag såg min magra mörbultade kropp.

Armen va täckt av bandage och samma med andra handen.

Min kroppsfärg skiftade i lila på relativt alla ställen och jag verkade magrare än förut.

Hur länge var jag medvetslös?

Jag va tvungen att fly härifrån innan de kom tillbaka och satte mig i en ny tortyrkammare!

Plötsligt öppnades dörren och in kom den lilla pojken från frukosten men en blå låda i famnen.

Han frös upp mitt i ett steg när han såg att jag kollade på honom.

Jag försökte lyfta handen som för att säga att han kunde komma fram men han stod där rädd som en räka och med stora ögon som verkade se rakt igenom mig.

Ett litet steg bakåt fick mig att förstå.

Han va beredd på stryk.

Jag sänkte långsamt handen och försökte bilda ord med läpparna.

"Jag.........kommer.......inte..skada...dig"

Min mun var så torr att det tog en stund för orden att komma ut.

Han smög försiktigt fram och öppnade lådan som var fylld med plåster, bandage och bomull.

Han började pyssla om mina sår och det blev ganska tydligt att han inte gjort det förut men jag hade inte hjärtat att säga åt honom så jag log vara svagt åt han istället.

När han lagt sista såret så smällde dörren upp och in kom den person som jag hatade mest i hela världen.

"Bra du är vaken" sa han nonchalant till mig och pojken flydde snabbt bort ut ur dörren.

Bra?! Han tyckte det var bra att jag var vaken?!! Ångrade han inte lite av det han gjort?!

Det var inte bra att jag var vaken, det var ren och skär tur!

Mina ögon smalnade när jag mötte hans blick. En dödlig orm hade sett mer gosig ut än vad jag gjorde nu!

"Seså va inte tjurig på mig nu va? Samla dig istället och förbered dig för nästa test."

Nu kunde jag inte låta bli utan samlade saliv i munnen och spottade han rakt på högra kinden.

"Min hand är förstörd, jag har brännmärken överallt och blåmärken ska vi inte ens tala om, jag tänker för i helvete inte göra ett enda jävla test mer Enzo!" Väste jag och började sedan hosta torrt av vätskebrist.

Han torkade snabbt av kinden och granskade mig sedan där jag låg.

"Du kommer va redo om 5 dagar för ditt nästa test" han marscherar ut ut rummet och allt blir tyst.

5 dagar, det är så lång tid jag har på mig innan jag kommer dö.

På dem 5 dagarna måste jag lyckas fly!

_______________\\\__________

Kort i know men har inte haft tid till att skriva!

Tusen tack iallafall till mina 6K läsare!!!! 6K!! Jag dör lite här borta!