Kidnappad av en vampyr

#13

Två hela dagar flög iväg och mina planer blev bara sämre med tiden.

Att fly genom fönstret? Omöjligt, jag skulle aldrig hinna ner innan vakterna fann mig och jag skulle antagligen falla om jag stressade.

Men dagarna var inte helt för ingenting, genom både träning-av min kropp som hade läkt en aning- och noga övervakning av vaktsystemet och säkerheten så fanns det bara en chans.

Men jag skulle behöva hjälp från insidan eller utsidan, det räknade jag ut med hjälp av alla serier jag spenderade minna fria dagar med att kolla på hemma.

Men jag hade ingen på insidan som jag kände så pass bra.

Ida hade jag inte sett till sedan vi skiljdes åt första dagen.

Dessutom kände henne inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna lita på henne men det stod klart för mig att hon förtjänade att komma härifrån lika mycket som jag, så jag skulle definitivt få med henne ut.

Om bara någon kunde hjälpa mig på utsidan så skulle planen fungera ännu bättre då jag nu mest hoppades på tur.

Om bara Damon vore här för att hjälpa mig.

Varför var han inte här än?

Letade han ens?

Har han kanske träffat någon annan?

Tanken sved men kändes ändå rätt på något sätt.

Även om det smärtade mig så förtjänade han att vara lycklig.

Ett klick från fönstret fick mig på fötter.

Efter mina fantasier nästan skuttade jag fram till fönstret för att se om det var han.

Jag kollade ner men kunde till en början bara urskilja en svag siluett av en människa som lika gärna kunde vara en vakt.

Personen började långsamt röra sig framåt så att man kunde urskilja att det var en man.

Ett steg, två steg och ett steg till.

"Rebecka!?"

Rösten va inte den jag hoppats på vilket fyllde mig med förvirring innan jag såg personens ansikte och fylldes av förvåning och sedan ilska.

"Gale?"

Ett leende spred sig över hans läppar och han såg uppriktigt lättad ut.

"Gud vad jag är glad att du är okej, jag var riktigt orolig förstår du". Att höra att han faktiskt brytt sig om mitt välmående va gulligt men det ändrade inte på det han gjort.

"Vad gör du här? Om du söker efter förlåtelse så kan du lika gärna sticka" jag var precis påväg att gå bort från fönstret när en ny sten träffade fönsterkarmen.

"Rebecka vänta!"

Suck.

Kunde han inte bara låta mig vara? Hursomhelst gick jag fram till fönstret igen.

"Vad?" Jag hade inte tid för sånt här just nu om jag någonsin skulle lyckas fly.

"Jag är här för att gottgöra dig! Jag ska ta dig ut härifrån!" Flinade han belåtet.

Jag frös till mitt i en rörelse, det här va för bra för att vara sant.

Precis när jag behöver en från utsidan så uppenbarar sig mr dubbelagent helt från ingenstans.

"Hur ska jag kunna lita på något av det du säger? Få se: du kidnappade mig, drogade mig och du lämnade över mig till herr " jag tänker genomföra dödliga test på dig!!" Jag var en aning upprörd och på gränsen till att skrika.

"Schh! Jag är ledsen för det där men jag hade inget val! Jag kom tillbaka för att hämta få dig därifrån och tro mig jag kan bli avrättad för det här!"

Han såg sig snabbt omkring och började stampa nervöst på stället.

Jag behövde någon på utsidan och detta verkade som enda chansen så jag blev tvungen att ta den.

"Okej...Visst, ventilationssystemet är våran enda väg ut härifrån så jag behöver hjälp att ta mig ner från taket av dig så det blir din uppgift att fixa!

Du skapar en distraktion exakt 15:35 här ute så fixar jag resten!"

En vissling hördes och ljudet av hundar ekade genom byggnadens väggar.

"15:35 imorgon så smäller det!" Log han och jag kunde inte undvika att le tillbaka.

"Jag måste sticka!" Och på en sekund så va han borta.

Jag gick tillbaka till sängen och begrundade händelsen ett ögonblick innan jag somnade med "15:35" ekande sig huvudet.

-----------------\\\\\\\\\__________

Förlåt för ett värdelöst sent och kort kapitel!

Min mobil blev stulen för ett tag sedan så har därför inte kunnat skriva ett nytt kapitel.

Tack för att ni hänger kvar ändå!💕💕