Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 2

Musiken dunkade vilt, Jaxtons ben var skakiga och hans kropp kändes lustig. Runt omkring honom satt folk och skålade, andra dansade borta vid musikanordningen och vissa stod och pratade animerat med vilda gestikuleringar. Alkoholen hade ett fast grepp om de alla vid det laget.
"Oj oj, här går det undan!" utbrast Justus då Clara hade snubblat och föll med ansiktet rakt i hans knä. Det hela gav upphov till brutala skratt omkring dem. Hon tittade med rött ansikte upp på Justus. Men han blinkade åt henne och greppade tag om henne ansikte för att plantera en stor kyss på hennes fylliga läppar.
"Iiih! Justus!" tjöt hon och försökte dölja sitt ansikte bakom sina händer efter kyssen. Men det var lönlöst. Alla hade sett och nu ekade rummet av busvisslingar och applåder. Carson som själv hade lyckats fånga Lejlas uppmärksamhet applåderade vilt. Men Jaxton bara tog en klunk från sitt glas.

Han satt i yttre kanten utav soffan och tittade med suddig blick på vad som pågick omkring honom. Det var en enda salig röra. En härlig sådan för den vanliga eleven. Fast när klockan slog två på natten ville Jaxton helt ärligt gå och lägga sig. Men Clara hade fortsatt trycka drinkar i hans hand, Lejla hade vid ett tillfälle försökt dra upp honom på dansgolvet - vilket gjorde Carson förbannad i tystnad. Det hade dock gått över fort då Lejla hade räckt sin hand mot honom istället. Justus och Carson hade haft fullt upp med tjejerna, både på dansgolvet och i sofforna.

Timothy och Jolanta hade funnit ett gäng borta vid dansgolvets utkant som de hade umgåtts med nästan hela kvällen. Jaxton hade mest bara suttit, druckit, tittat och lyssnat. Men trots det så kände han sig inte ensam eller utanför. Han kände det som om hans vänner respekterade hans personlighet och det han ville. Det var inte fören klockan slog halv fyra, hälften av alla som hade kommit hade försvunnit och kvar var bara de som var antingen för berusade för att ta sig någonstans eller de som inte ville ta sig någonstans, som det började bli för mycket för honom. Någonstans i mitten befann han sig, nästan för full för att orka ta sig till Slytherin, men inte riktigt så full att han skulle kunna däcka på soffan där och då.

"Jaxton, vi tänkte dra nu." Det var Jolanta som kommit fram till honom och sluddrade fram sin mening, han tittade på henne.
"Jag hänger på." Jolanta fnittrade och nickade mot en kille från Ravenclaw som tydligen stod och väntade på Jolanta.
"Vi ska till Ravenclaw, kan du gå tillbaka själv?" Jaxton nickade och fann det underligt att Jolanta skulle gå med den suddiga Ravenclaw eleven när han var medveten om att hon var kär i en annan från Ravenclaw. Något han hade svurit på att ta med till sin grav. Så han sade inget då det fanns risk att andra skulle höra.
"Ses imorgon." sade Jolanta och försvann på vinglande ben, Jaxton reste sig själv väldigt ostadigt och vinkade ett slött hejdå till Justus, Timothy och Carson som hojtade ordet tråkmåns efter honom med halvt oklara röster som drunknade i skratt, sludder och musik.

Korridoren tycktes flytta sig under hans fötter, väggarna var som vågor. Det hela var otroligt obehagligt.
"Va sjutton var det i den där drickan..." muttrade Jaxton sluddrigt och försökte stötta upp sig mot en stenpelare. Den kändes mjuk och instabil. Hela han kändes mjuk och instabil. Magen drog ihop sig och för en sekund trodde Jaxton att han skulle kräkas där mitt i korridoren. Men det lugnade sig lika snabbt som det hade blossat upp. Han ville ta sig till Slytherin och lägga sig i sängen, få av sig kläderna och lufta sin kallsvettiga kropp. Kanske till och med ta en dusch om han orkade.

"Hur mår du?" den där rösten kände han igen, svarta platå sneakers, mörklila strumpbyxor parat med en svart kjol. Vad hans ögon skådade kände han igen. Det var Hilda som stod framför honom med ett oroligt uttryck i sitt ansikte. Hennes stora ögon oändligt djupa.
"Vet inte..." muttrade Jaxton. Han kände sig skamsen. Att sitta ner och dricka hade varit en dålig idé, det slår en alltid med full styrka när man reser sig upp vilket Jaxton visste.
"Du ser inte ut att må bra." konstaterade Hilda och tittade lite mer på honom. Jaxton kände sig utstirrad, han visste att han förmodligen var blek, fuktig i ansiktet och att hans ögon såg matta ut från det han fått i sig. Han ville inte att hon skulle titta på honom. Men han ville titta på henne.
"Kom, jag hjälper dig." sade Hilda och höll ut sin hand. Jaxton tvekade en stund, men greppade den till slut. Hennes hand nästan brände hans kallsvettiga skinn. Men det var skönt, på ett underligt sätt. Trots att han var alldeles för varm egentligen.