Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 20

Tystnaden föll, Jaxton satt med ryggen mot porten in till Slytherin. Någon gång under den senaste minuten hade han lutat sig mot den och sjunkit ner till golvet. Ingen sade något, ingen rörde sig. Hans vänner och Hilda plus några andra stod still, satt tysta. Jaxton visste inte vart han skulle ta vägen, allt hade spårat ur så fruktansvärt, så hastigt.

Den första som tog till orda var Jolanta,
"Så, iväg med er!" schasade hon alla andra som inte var del utav vänskapskretsen. Hon föste de andra eleverna ut ur sällskapsrummet in i sovsalar.
"Ut, ut." mantrade hon medan hon motade bort alla nyfikna ögon och öron. När hon kom tillbaka spatserade hon fram till Jaxton och satte sig bredvid honom. Men hon sade inget. De andra gjorde dem sällskap. Carson, Timothy och Justus satte sig i en halvcirkel mitt emot honom. Mave satt kvar i soffan en bit bort och Hilda stod med hängande huvud borta vid fåtöljerna, hennes ena hand kramade den andra handleden. Jaxton ville gå bort till henne men han verkade inte kunna röra sig just då.

Hade allt varit så skört att det kunde rasa som ett hus av kort? Hur hade han inte kunnat se det vidriga i Arabellas hjärta innan och varför hade det tagit så mycket smärta från Hilda för att han skulle förstå vad som pågick i hans egna liv? Han kände en fruktansvärd skam över sin egna patetiska oförmögenhet. Oförmögenhet att se vad som fanns precis framför honom.
"Är du okej?" Han vred huvudet och tittade på Jolanta,
"Jag är okej Jola." mumlade han brummande och vred sedan tillbaka huvudet, blicken mot taket.
"Hon hade ingen rätt att göra så..." muttrade Jolanta buttert och Jaxton log lite med ena mungipan. Det var ett uppgivet leende.
"Kanske inte så enkelt... Ändå..." fortsatte sedan Jolanta och Jaxton pustade.

"Va fan Jax, vi har ju försökt få ihop dig med brudar och så väljer du en sådan galning, va fan?" Carson skakade sitt huvud. Jaxton förstod att han försökte lätta upp stämningen och han var tacksam för det tappra försöket.
"Du kan verkligen välja dem." fyllde Justus i med ett lättsamt leende, även han försökte muntra upp.
"Antar det." svarade Jaxton, ännu en suck undkom honom. Han drog handen genom det rufsiga håret och kliade sig lätt i bakhuvudet. Där satt något som värkte, fast, på insidan av skallen. Det gick inte riktigt komma åt.

De satt så ett tag, som om det var något de gjorde varje dag. Men Jaxton kände sig obekväm, som om han orsakade alldeles för mycket problem och besvär för sina vänner. Han ville aldrig vara den som tog uppmärksamhet, eller skapa svårigheter för andra. Han anklagade tyst sig själv för allt som hänt under den dagen.
"Ska gå och lägga mig." muttrade han och reste sig lite stelt från golvet.
"Öh?"
"Vah?"
"Bara sådär?" Jolanta hade rest sig någon sekund efter honom, "ska du bara gå och lägga dig?" Jaxton tittade ner på henne.
"Klart jag inte ska." Han ryckte på axlarna och vandrade fram till Hilda som fortfarande befann sig på samma plats.

"Är du okej?" Han satte sina fingrar under hennes haka och vinklade upp det rödgråtna svullna ansiktet mot sitt eget. Hilda nickade svagt,
"Kom," han tog hennes hand, "finns ett ställe." sade han och började spatsera mot en svart liten korridor i östra hörnet av sällskapsrummet. Men han stannade upp och slängde en blick mot Timothy,
"Förlåt att hon förstörde vårt rum." Han höll upp händerna,
"Redan fixat." svarade han och Jaxton nickade innan han fortsatte mot korridoren med Hilda på släptåg.

Rummet var litet och långsmalt. Längst in fanns en mörk eldstad, till höger om den en soffa med ett litet bord framför. Närmare dörren fanns en säng på höger sida med en väggmonterad ljushållare vid dess huvudgavel. Golvet var täckt utav omlott placerade trasmattor av alla färger och vävtekniker. Taket var lågt och väggarna kala. Men trots dess ekande tomhet kändes rummet hemtrevligt på något vis.

Dörren stängdes bakom dem och det blev alldeles svart. Inga fönster fanns tillgängliga och ingen ljuskälla var tänd.
"Lumos." Toppen av staven sken då Jaxton yttrade formeln. Han släppte sitt grepp om Hildas hand, eldstaden längst in lös upp då han hade fyllt på med ved från en liten korg vid sidan av och sedan tänt den. Det sprakade och knastrade från det torra virket. Jaxton rätade på sig, han kunde med enkelhet ha nuddat taket med handen om han velat.
"Är du okej?" frågade han medan han vred sig om för att se på Hilda som fortfarande stod och tryckte vid dörren.