Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 19

I samma stund som de klev ut från tavlans öppning började Jaxtons telefon febrilt att vibrerar och avge ljud i hans byxficka.
"Va i-" han halade upp den och tittade på skärmen,
"Finns ingen mottagning där inne. Lucilla berättade för mig en gång hur det rummet i denna värld egentligen inte existerar." Jaxton slängde en förbryllad blick på Hilda då han inte förstod vad hon menade, de hade ju precis varit där inne. Men hans uppmärksamhet återgick snabbt till telefonen.

Där fanns sjutton missade samtal från Arabella och en hel drös med meddelande från henne, Carson och Jolanta.
"Helvete..." muttrade han och började läsa. 'Va fa va det där?!', 'JAXTON KOM HIT!', 'HUR FAN KAN DU GÖRA SÅ?!', 'Jaxton????!', 'Kom till mig nu! Du kan inte göra så!', 'Den där lilla jävla emo ungen ska få för det här! För helvete Jax! Kom hit nu, skit i henne!'... Meddelandena från Arabella var inte särskilt trevliga och det tog honom en stund att läsa klart alla, innan han kunde läsa meddelandet som Carson skickat och det från Jolanta. 'Oy, du är körd Jax... Hon håller på att trasha ditt rum.... Försökte stoppa henne... Knäpp brud.' hade Carson skrivit, Jolantas meddelande var mer av oro för honom, 'Är du okej? Vart är ni? Gick runt och letade men kunde inte hitta er... Med tanke på förra gången så...'.

Han suckade och började med att svara Jolanta, 'Vi är OK. Ingen mottagning. Tack Jola.'. Han skickade iväg meddelandet och började sedan fundera på vad han skulle skriva till Arabella. Men inget kom upp i hans huvud så mobilen hamnade i fickan igen. Han funderade hastigt kring hur hans rum såg ut.
"Förlåt..." Hilda stod med böjt huvud och hennes tår vridna mot varandra, händerna knäppta framför henne. Jaxton fann att han tyckte hon var otroligt söt då hon stod på det sättet.
"Det är ingen fara, kom, jag följer dig till Ravenclaw." Hildas huvud åkte upp och hennes ögon var uppspärrade.
"Vad?" Jaxton tittade på henne, "ska du vara hos mig?" Hilda vek undan med blicken och hon blev nästan lite rosig om kinderna.
"Snälla... Det, är, är mycket i mitt huvud nu och Arabella-"
"Du behöver inte säga mer. Kom." En oro grodde i hans bröstkorg. Han förstod först då att Hilda måste varit otroligt sårbar just vid den tiden. Att lämna henne ensam var ingen bra idé. Det var rent ut sagt en fruktansvärd idé.

Hilda gick ett halvt steg bakom honom, nästan gömde sig bakom hans arm.
"Oroa dig inte..." mumlade han medan de gick mot Slytherin. Men hans ord verkade inte ha någon effekt på henne. De hade tagit sig nästan halvvägs till Slytherin när det började finnas andra elever i korridorerna och det var tydligen ingen hemlighet att Jaxton skällt på Arabella för att sedan gå iväg med Hilda. Alla tisslade och tasslade, stirrade och försökte undvika hans blick trots att de uppenbart stirrade på de två.

Deras steg ekade, det var tomt i korridoren ner till Slytherins ingång. Jaxton skulle precis yttra deras lösenord då dörren flög upp,
"-käften din-!" Arabella spatserade rakt in i honom så att de båda föll bakåt. Jaxtons armar omslöt instinktivt Arabella i ett försök att hindra henne från att ta skada utav fallet. De landade med en hård duns i stengolvet, Jaxtons rygg tog största delen utav smällen vilket tvingade ut luft från hans lungor.
"Jaxton!" Arabellas röst var hög och gäll, "va fan håller du på med ditt jävla as!?" Arabella reste sig ostadigt upp och stod lutad över honom, hennes blick iskall och hennes kroppsspråk förrådde hennes ilska då den visade tecken på sorg och rädsla. Jaxton tittade sig förvirrat omkring men hann inte få fram något svar innan Arabella hade fått vittring, som en blodhund på jakt efter räven. I hennes synfält var Hilda och det hela exploderade lavinartat.

Arabella slängde sig efter Hilda, Hilda försökte skydda sig så gott hon kunde.
"Din lilla emo UNGE! Vidriga! Dumma! Äckliga! TJUV!" vrålade Arabella medan hon slet Hilda i hår och kläder med vildsinta slit.
"BELLA! SLUTA!" Jaxton slängde sig mot de båda tjejerna, Hilda grät och skrek medan hon försökte komma loss från Arabellas vildsinta händer.
"Sluta!"
"Din lilla-" Jaxton greppade tag om Arabella och ryckte bort henne från Hilda men det stoppade inte de avskyvärd orden som kom spottade från Arabellas mun.
"Arabella! Sluta! Ge dig!" Jaxton lyfte upp henne från marken med armarna om hennes midja.
"Du ska få för det här!" Arabella frustade som en vild hingst och sparkade omkring sig för allt vad hon kunde.
"Hilda, gå in!" vrålade Jaxton mot Hilda som stod bakom honom medan han försökte förflytta sig själv och Arabella bort från Slytherin dörren. Hildas ögon var som de av ett rådjur, stora och vattniga. Hon strök sina kinder, hon hade någon gång hukat sig, gjort sig så liten det bara gick och det skar i Jaxton. Han hade ju tagit med henne till Slytherin för att hindra Hilda från att känna mer smärta,vara ensam och få utstå Arabellas hårda ord.