Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 4

"Du, Jola.. Vad hände igår?" Jolanta haltade till mitt i ett steg i den tysta korridoren.
"Vad menar du?"
"Vi vet båda vad jag menar." Han såg på henne med allvarliga ögon, hon frustade.
"Hon verkar ju inte ens veta att jag existerar..." Jaxton suckade,
"Sant, men du kan ju inte vara med andra om du vill att hon ska märka dig."
"Vad gör en kväll hit eller dit?"
"Kan göra mycket... Det vet du lika väl som jag." Jolanta slog till Jaxton på axeln,
"Hatar dig." sade hon med ett leende, "måste du alltid ha rätt? Störande." Jaxton ryckte på axlarna.
"Kan inte hjälpas." De fortsatte till Stora Salen i tystnad. De behövde inte prata mer.

Stora Salen var fortfarande något full med folk när de anlände trots att klockan var strax efter sju och de flesta brukade äta vid sex då maten började serveras. När de gick genom Stora Salen hejades det titt som tätt ända tills de hade intagit sina vanliga platser vid Slytherins bord. Maten uppenbarade sig på bordet och de började äta.
"Så, vad är det jag har hört om att Hilda var med dig?" Jaxton stelnade till men fortsatte sedan att tugga.
"Ska vi säga att jag åt lite för mycket godis och inte mådde så bra?" Jolanta fnittrade,
"Då förstår jag." sade hon och Jolantas nämnande utav Hilda fick honom att titta upp och bort mot Ravenclaws bord. Men hon satt inte där. Han hade inte sett henne sedan lunch. En oro grodde i gropen utav hans mage, egentligen utan anledning.

När klockan slog kvart i åtta kom Timothy, Carson och Justus in i Stora Salen med tunga steg.
"Här kommer de." sade Jolanta och Jaxton led med dem. Att vara under hans fars vrede var inte roligt, det visste han bättre än någon annan.
"Hej," sade Jolanta då de andra satte sig, "hur gick det?" Alla tre stirrade på henne med mörka ögon.
"Det gick, bra kan man nästan säga. En veckas kvarsittning från åtta till halv tio varje kväll med att putsa trofeér i troférummet och blir vi klara med det ska vi skriva rader..." muttrade Timothy och de alla tre suckade djupt.
"Kunde varit värre." fyllde Carson i.
"Mycket värre." instämde Justus.
"Värt det dock..." Carson gav ett triumferande leende och Justus nickade ivrigt.

Jaxton ville inte fråga vad som hade skett på hans fars kontor, Jolanta tycktes känna likadant. Och de andra tre ville inte dela med sig. Det enda de sade var att Jolanta och Jaxton inte behövde oroa sig. Men det gjorde han likaväl, han visste att hans far skulle prata med honom inom snar framtid. Det var ett samtal han inte önskade vara del utav. Det var också en anledning till att han ville träffa Hilda, prata med henne, få veta vad han får säga och inte säga. Vad han borde säga...

Men då klockan slog åtta slutade mat att dyka upp på bordet och Stora Salen tömdes hastigt på elever i en enda ström. De själva var bland de sista att gå då Carson, Timothy och Justus hade haft mat kvar på tallrikarna när klockan blev åtta.

Det knackade på hans dörr, klockan var strax efter nio. Dörren öppnades och i dess håla stod hans far.
"Jaxton, kom." sade han stelt och vände sig om. Jaxton som hade suttit på sängkanten och bara väntat på att tiden skulle komma var snabb på att gå efter sin far. Det föll en stel tystnad över sällskapsrummet då de vandrade därigenom. Alla blickar föll på Jaxton och medlidande tycktes vara en enig känsla bland alla ögonpar. Det fick honom att sjunka ihop än mer.

Hans fars kontor låg i västra delen utav Slytherin, där var mörkt och dystert. Inga dekorationer förutom en ram med en bild på Penelope som stod vid hans säng. I övrigt var det bart och i brist av färg.
"Sitt." sade Severus och Jaxton löd.
"Så," Severus tog plats vid sitt skrivbord, mitt emot Jaxton, "nu får du berätta för mig varför du var med Miss Hilly." Det var ingen förfrågan, det var en order. Jaxton suckade och önskade än mer innerligt att han hade haft chans att tala med Hilda.
"Jag vet inte vad jag får säga och inte säga." sade Jaxton och tittade ner på sina händer om vilade tungt ovanpå hans ben. Severus lade benen i kors och lutade sig bakåt i stolen.
"Jag förstår, jag vet en del om Miss Hillys bakgrund och nuvarande tillstånd. Men jag vet inte hur mycket du är medveten om." sade Severus och Jaxton såg på sin far, om han visste varför gjorde han inget åt det?
"Ge mig inte den blicken, finns saker du inte vet något om." Jaxton tittade bort. Argsint och förbannad.
"Förlåt." bet han ut. Severus höjde sitt ögonbryn mot sin son.