Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 17

Bänken var nu varm under honom. Hur länge hade de suttit där? En timme kanske? Inte mycket mer i alla fall. Hilda satt bredvid honom, endast några centimeter mellan dem. Jaxton väntade, tålmodigt hade han väntat på henne. På att hon skulle börja prata, om något, vad som helst. Men hon satt tyst och stirrade på sina händer som låg vilande i hennes knä.

Han kunde inte vänta längre. Hans inre skrek efter svar.
"Hilda... Prata med mig." sade han med låg röst. Hon hoppade till lite,
"Förlåt..." muttrade hon och skruvade på fingrarna lite. Som om hon hade glömt att han satt där.
"Du behöver inte säga förlåt, prata med mig istället. Berätta vad som pågår för jag förstår inget alls. Skyller på Y kromosomen." Han försökte lätta upp stämningen lite, den kändes alldeles för dyster och tung. Hon fnittrade till lite lätt men inget mer. Han suckade och lutade sig med armbågarna mot sina knän, händerna knäppta framför.

"Hilda. Allvarligt."
"Vad vill du jag ska säga?" Hon vred sin blick mot honom, "att Arabella hatar mig? Att hon hatat mig i många år? Att vi växte upp tillsammans, på samma gata i Hartland? Att vi fortfarande bor bara några hus från varandra? Att hon är en självisk människa? Att jag är en feg liten emo unge? Vad är det du vill veta?" Hennes röst var matt, hela hon tycktes matt och apatisk. Allt hon sade chockade Jaxton. De verkade inte vara två personer som växt upp tillsammans och fortfarande bodde på samma gata. Att Hilda bar sådana tankar kring Arabella och henne själv chockade honom även det. Hilda var inte feg, han kunde aldrig se henne som feg. Men, han ville veta varför hon ansåg att hon var det.

"Du måste sluta klanka ner på dig själv, och ta inte till dig de etiketter som andra sätter på dig. Att kalla dig själv för en feg emo unge är inget vidare bra..." mumlade Jaxton, han kände sig osäker på hur han skulle kunna föra samtalet vidare utan att såra Hilda eller verka alltför korkad.
"Spela roll, alla andra säger det, då kan lika gärna jag också göra det..."
"Det är inte sant. Att själv säga det ger ju bara dem mer rätt... Blir ju inte bättre av det." Hon puffade ut lite luft.

"Du vet, alla bär på något. Något de inte vill dela. De sakerna som skadar en mest. De saker vi krigar med var dag. Hur man långsamt faller sönder inifrån." Hilda lutade sig bakåt och tittade upp mot taket, "vi tror alla att vi kan klara det, att vi kan överleva, leva. Det är lögner. Vi skrattar, vi ler, vi går i skolan, formar oss efter samhället. Det är den mänskliga naturen antar jag. Det är tragiskt hur vi på så många sätt krossar våra egna hjärtan i totalitärt mörker. Världen är mörk. Allt är mörkt." Hon vred sitt huvud mot honom, "är det inte vackert hur vi alla faller samman i en mörk värld av hunger, smärta och lidande..?" Jaxton svalde förbi en klump i sin hals. Hur kunde någon leva med en sådan dyster syn på livet?
"Se inte så chockad ut Jaxton... Det finns ljus också, det finns ljusa stunder och drömmar om alternativa verkligheter där saker inte är som de varit. Men, de är just det. Drömmar. Visioner. Föreställningar."

Den där överväldiga känslan återuppstod inom honom, han ville dra in henne i sin famn och aldrig släppa taget om henne. Han ville hålla henne där, aldrig slösa en enda sekund till på något oviktigt. Men, samtidigt fick han känslan av att hon ville att han skulle försvinna, lämna henne. Men, det skulle han aldrig kunna göra.
"Hilda... Varför?" Hon log, det var ett leende som Jaxton aldrig tidigare skådat. Som att få ett leende från någon som vandrade mot galgen för att hängas. Ett leende av fullständig underkastelse för döden, för mörkret, för hopplösheten.

Jaxton knöt sina nävar, han ville nästan slå in vett i skallen på henne men det som tog honom hårdast var smärtan i hans bröstkorg. Han kunde känna med henne, det där leendet av allt annat än glädje. Fullständig resignation.
"Hur kan du tänka så... Känna så?"
"Jaxton... Som jag sa så bär vi alla på saker inom oss, men, jag tror att jag insett att det inte finns någon utväg."
"Det finns alltid en utväg." fräste han ilsket och reste sig från bänken i ett enda ryck.
"Du kan ju inte bara ge upp!" Han sparkade på väggen framför sig och drämde näven i dess hårda sten.