Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 14

Klockan var inte mer än sju när lördagen den 4:e mars rullade in och Jaxton slog upp sina ögon. Han var klarvaken. Han hade haft ännu en mardröm. Det hade skett varenda kväll sedan den han talade med sin far i sällskapsrummet en och en halv vecka tidigare. I drömmen var han tvungen att välja mellan Arabella och Hilda. De båda ropade ut hans namn i skräck då deras pelare utav sten långsamt föll samman. En av dem skulle falla till avgrunden, en av dem skulle Jaxton rädda. Om han bara kunde välja. Men varje natt vaknade han i samma sekund som de båda störtade mot en säker död. Endast pågrund utav hans oförmögenhet att genomföra valet som påtvingas honom.

Den natten hade som sagt inte varit annorlunda. Han flåsade, kallsvettig, där han låg i sängen med täcket snott runt benen som en snara.
"Inte igen..." muttrade han och sparkade av sig täcket. Sittandes raklång drog han frustrerat fingrarna genom det fuktiga håret. Detta fungerade inte. Ingen sömn, ingen vila. Påsar under ögonen och en obefintlig aptit. Tankar som konstant snurrade i huvudet och inget kom ut. Utåt var han som vanligt. Men för varje dag så kände han mer och mer att något inte var rätt mellan honom och Arabella. Vad, det visste han inte. Men att det var något hade han listat ut.

Marken mötte hans ilskna fötter. Det växande gräset tog mjukt emot honom. Morgonsolen hade börjat titta fram över trädtopparna och Jaxton sprang ilsket. Vad han sprang från var oviktigt, han behövde bara springa av sig. Få ut aggressioner och allt annat som trängdes inom honom. Han hade börjat springa varje morgon sedan måndagen. Ibland körde han lite flygträning, ibland tog han sig till och med till quidditchplanen för att använda gymmet.

Men, inget tycktes hjälpa. Så fort han stannade upp fanns allt fortfarande kvar. Arabella tycktes inte märka något, hon var bara glad att han tränade så att han fick snyggare kropp. Hilda syntes nästan aldrig till men de få gånger som deras blickar faktiskt möttes, en eller två gånger i veckan, så fanns något i hennes ögon som inte gick att beskriva. Det var mörkt, kallt, hårt och samtidigt så drog det honom mot henne. Som ett rop på hjälp, ett rop för hjälp åt honom. Inte för henne, för honom.

Hörlurarna pumpade musik in i hans öron, låten Protect me from what I want av Placebo hade precis börjat då han stannade upp. Flåsande stödde han sig mot knäna med händern, musiken spädde på hans känslor. "Wedding bells ain't gonna chime, With both of us guilty of crime, And both of us sentenced to time, And now we're all alone, Protect me from what I want... Protect me protect me, Protect me from what I want... Protect me protect me..." Musiken fyllde honom och en lust att vråla rakt ut i tomma intet fyllde Jaxton. Men, han bara stod där, flåsande.

"Du kommer ta kål på dig själv." Han ryckte till, såg sig omkring och möttes utav Mr Lynch. Han drog ut sina hörlurar,
"Grabben, ta mitt råd, vad än som tynger dig se till att få ut det. Annars kommer du att ta kål på dig själv snart." Jaxton rätade på sig, han kände inte Mr Lynch särskilt väl, han hade haft honom som flyginstruktör första året men sedan bara skymtat honom då han var ansvarig för quidditchen på Hogwarts.
"Tack för rådet?" muttrade Jaxton förvånat.
"Bara säger vad jag ser. Sett dig varje morgon denna veckan. Du verkar explodera så fort du börjat jogga lite. Samma sak i gymmet." Jaxton skämdes lite, han hade inte ens funderat kring att någon skulle se honom så tidigt på morgonen.

"I alla fall, du får gärna använda gymmet och planen, spring och träna hur mycket du vill. Men se till att inte bara använda det som en undanflykt. Ta tag i dina problem istället."

"Umh, om, om man inte vet vad ens problem är?"
"Haha, jadu, då har du ytterligare ett problem." Mr Lynch vinkade och spatserade skrattande iväg samtidigt som han skakade på huvudet. En uppgivenhet fyllde Jaxton och tankarna på mardrömmen var tillbaka. Han drog undan den långa luggen som hamnat framför ögonen och suckade.
"Lika bra att duscha..." Han satte av i hastig sprint uppför backen och tog sig hela vägen fram till bakgårdens port.

Längre kom han inte. För där satt Hilda i morgonsolen. Hon satt med sidan mot honom, hennes blick framåt mot solens riktning och över hennes öron fanns stora vita hörlurar. Han stod alldeles stilla. Tittade på henne. Det var första gången på länge som han hade en chans att faktiskt titta på henne utan att hon sprang iväg. Det vilade något sorgligt, något ensamt, över Hilda. Som en övergiven liten kattunge ute i kylan. Jaxton kände en otroligt längtan efter att få ta henne i sina armar och klappa henne på huvudet. Samma känsla som han för så länge sedan hade upplevt precis då han hade mött henne.

Det var underligt att exakt samma känsla dröjde sig kvar när de, förutom den gången vid växthuset, inte hade pratat med varandra på nästan två månader. Men med Hilda var det samma. Inte som med Arabella där det förändrades. Med Hilda var det precis som i början, samma känslor bestod och samma önskan om att få ta henne i sina armar hade han fortfarande kvar.

Hildas kropp ryckte till och Jaxton dök in bakom en pelare i samma takt som hon vred sitt huvud. Han stod still, hans hjärta bultade, klumpen i halsen blev kännbar och han ville nästan hålla andan. Efter någon minut tittade han fram från bakom pelaren. Hilda hade satt sig precis likadant som innan. Hennes ansikte mot solen men i hennes knä låg ett block och hennes penna skrapade över de vita sidorna. Jaxton andades ut och tittade på henne ytterligare en stund innan han smög iväg utan att ge sig tillkänna för henne. Varför han smög iväg när chansen att prata med henne fanns där fanns inget svar på.

Efter en varm dusch och ombyte hade klockan slagit nio, de andra sov fortfarande. Det var trots allt lördag. Så Jaxton gick ut ur sällskapsrummet, skickade ett meddelande till Jolanta där han berättade att han var ute och gick, skulle vara borta några timmar och att de inte skulle oroa sig eller något sådant. Hörlurarna placerades i öronen och musiken startades. Ett mugglarband som kallades Bullet For My Valentine spelade för honom och det var en underbar känsla att få stänga ute allt annat.

Han vandrade ut genom porten till bakgården, han tittade inte efter Hilda, just då ville han inte vara med någon. Inte Hilda, inte Arabella, inte Carson eller Justus. Ingen. Han saknade det med sitt egna hem, att vara alldeles ensam. Att kunna gå en runda i tystnad, inte stöta på en enda människa i skogen. Men, på Hogwarts fick han nöja sig med att spatsera nere vid sjön och kanske stöta på någon annan som tränade eller var ute och gick precis som han själv.

Musiken skiftade till en lugnare låt, av Damien Rice. Jaxton hade alltid tyckt om den låten, 9 Crimes var dess namn och han saktade ner sina kliv tills han föll in i halt vid kanten utav sjön. Solen sken på honom och den mjuka vinden kastade hans hår lite lätt. En suck undkom honom och han stoppade händerna i fickorna på den svarta jackan. I den sekunden kände han sig uttittad. Men då han såg sig omkring fanns ingen där. Han var ensam vid sjön. Men varför kände han sig inte ensam då?

Det fanns en gammal gigantisk stock vid utkanten av stranden, han placerade sig där. Det var lite småkyligt men på ett vår skönt sätt. Som om värmen var påväg. Vinden var mjuk, solen värmde hans framsida och gav ljus. Liv till världen som legat i dvala under vintern. Det var vackert.

Han stirrade på vågorna. De var små, långsamma, nästan helt onödiga. Men de fanns där likaså. Kämpade sig framåt, försökte göra något betydelsefullt för den stora sjön. Jaxton kände sig i den sekunden som de där vågorna. Onödig. Oväsentlig. Obehövd. Där var problemet. Han kände sig inte, som om han behövde finnas till. Han var onödig, han var inte behövd och han kände inte tillhörighet. Han behövde inte finnas till. Allt skulle vara oförändrat utan honom i världen.
"Oväsentlig..." mumlade han för sig själv med sänkt huvud, enbart vinden och träden var där för att höra honom.