Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 11

De senaste fyra veckorna hade försvunnit som i en mjuk dimma. Hela Hogwarts var fortfarande betaget av Jaxton och Arabella som ett par. För Jaxton var det hela en mycket underlig upplevelse, att ha en flickvän, att ha Arabella som sin. Men var dag kändes fantastisk. Hon åt ofta lunch och middag ihop med honom och hans umgänge, de satt uppe till sent på kvällarna och pratade, eller, Arabella pratade medan Jaxton lyssnade. De hade bytt schema med varandra för att kunna spendera rasterna tillsammans och veta när den andra slutade för dagen eller befann sig just då.

"Älskar dig..." mumlade Arabella då hon låg med sitt huvud i hans knä. De satt i det gemensamma uppehållsrummet som Hogwarts hade utvidgats med. Jaxton blev varm i bröstkorgen och log mot henne.
"Älskar dig med." sade han och fortsatte dra sina fingrar genom hennes blonda lockar.
"Oy, skaffa ett rum va..." muttrade Carson vid deras sida, men han tog inte ögonen från korten hade hade i sin hand.
"Låt dem va Carson." sade Jolanta och slängde ett kort på bordet, "haa, jag vinner." sade hon med ett flin och Carson drämde korten på bordet.
"Skit spel..."

Det hela var så normalt och vanligt att Jaxton kände en viss stillhet inom sig. Eller, kanske var det mer en stelhet?
"Ska vi gå på matchen imorgon?" Arabella klickade på sin telefon medan hon pratade,
"Visst."
"Det är Hufflepuff och Ravenclaw som spelar, så de andra ska gå." fortsatte Arabella och klickade vidare på telefonen.
"Vi hänger också på," sade Jolanta, "händer inget annat roligt imorgon." fortsatte hon och blandade korten som legat i en hög på det svarta bordet. Jaxton nickade mot henne. Det var alltså bestämt, Söndagens match skulle alla gå på tillsammans och heja på Ravenclaw.

"Ska vi gå och äta?" Arabella satte sig upp. De reste sig alla tillsammans då Jaxton nickade. Jaxton, Arabella, Jolanta, Justus, Carson, Timothy och Mave var en enda stor grupp som gick till Stora Salen med lätta steg och huvuden som vred sig om efter dem bland de jämngamla.

Hon hade sett dem gå in allihop tillsammans. De verkade glada. Jaxton verkade glad. Trots att det gjorde henne lycklig att han verkade glad så högg det i hennes hjärta att det var med sin hand i Arabellas som han verkade så tillfreds. Hilda höll tillbaka tårarna så gott hon kunde. Hon ville inte fälla några fler. Hon hade tänkt gå och äta men att se honom med henne hade fått det att vända sig i hennes mage. Det gjorde så mycket ondare än hon kunde beskriva ens för sig själv.

Hilda var hjälplöst förälskad i honom. Hjälplöst vilse i världen. Hjälplöst värdelös i kampen om honom. Hon hade inget val. Ingen chans. Arabella hade gjort det så klart för henne att om hon ens försökte närma sig honom skulle allt förändras. Arabella skulle se till att allt skulle avslöjas. Att hennes liv skulle förtryckas, förpassas och krossas under hennes ord. Tills det inte längre skulle ha något existentiellt värde. Hilda visste, hon förstod det. Men, hur skulle hon kunna ge upp hoppet om honom? Samtidigt frågade hon sig själv vilken rätt hon hade att ta den lyckan han verkade ha ifrån honom enbart för en sådan sak som att hon älskade honom?

Lidandet inom henne var obeskrivligt. Plågan som hemsökte henne, tillfällena där ord inte längre kunde nå dit de skulle. När det enda hon kunde göra var att trycka bort det som hon så länge önskat och drömt om. Vilken rätt hade hon att älska en sådan som honom? Vilken rätt hade hon att ens hålla den minsta önskan om att en dag få vara nära honom? Hur kunde hon, den utan värde, önska att han skulle få se sanningen bakom tjejen som han älskade, bakom hon som var värdefull i andras ögon...

Jaxton satt i Stora Salen, omedveten om den strid som pågick bara några meter från honom, gömd inom personen dold bakom en stenpelare. Han satt där med Arabella vid sin sida, lyckligt ovetande om att den andra tjejen han brydde sig innerligt om led, att han var orsaken till hennes lidande i just den stunden. Han njöt utav maten och sällskapet. Det hela var trevligt. Sedan Arabella kom in i hans liv hade deras umgängeskrets ökat och expanderat. Jaxton funderade en kort stund på hur föreningen utav två människor kunde påverka så många andra människor samtidigt.