Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 15

Salen var nästintill alldeles tyst, det som hördes var skrapandet utav fjäderpennor mot pergament och de enstaka suckarna. Jaxton kunde känna hur det ömmade i hans hjärna från koncentrationen och arbetet med att söka all information han höll där inne. Han suckade och drog fingrarna genom sitt hår, frustrerat. Han visste att hans far skulle vara onådig ifall han misslyckade på ett prov i Trolldryckskonst.

Efter nästan tre timmar hade han lämnat salen. Av kompisgänget var det bara Jolanta som fortfarande satt kvar och skrev. Jaxton mötte Carson, Timothy och Justus precis utanför, Mave satt en liten bit bort.
"Hur kändes det?" Justus och arsong av en enig blick av förfäran. Timothy ryckte bara på axlarna.
"Gick som det gick antar jag..." muttrade Carson och körde ner händerna i byxfickorna.
"Samma..." sade Jaxton och stoppade sina händer i fickorna, "ska vi vänta på Jola?" De andra nickade.

Medan de satt och väntade på Jolanta dök Arabella, Heidi, Lejla och Clara upp.
"Gull!" utbrast Arabella och omfamnade Jaxton, "hur gick det? Det gick bra va?" Jaxton log mot henne och nickade,
"Det gick nog okej." Arabella log brett och kysste honom entusiastiskt.
"Det är mitt gull det." sade hon sedan,
"Hur gick det för er?" frågade Lejla och drog fingrarna genom sitt långa hår. Det hade en tydlig effekt på Carson, inte lika markant på Justus. Absolut ingen inverkan på Timothy som åter ryckte på axlarna.
"Gick nog vettigt." sade Carson och slängde till med sitt blonda lockiga hår. Tjejerna log,
"Så bra." sade Lejla och Heidi nickade instämmande.

De hade väntat i nästan trettio minuter när Jolanta, tillsammans med tre andra, äntligen dök upp.
"Hur gick det?" Hon log mot Jaxton,
"Gick super. Lite långt svar på sista frågan kanske men va sjutton..." log hon fram och rättade till sin skjorta. Jaxton gav henne ett leende och nickade. Jolanta var mycket smartare än någon trodde vid första anblick. Jaxton var övertygad om att hon hade passat bättre i Ravenclaw än Slytherin. Men han var tacksam att hon hade hamnat med dem. Bara gudarna vet vad som hänt om hon inte hade funnits där för att hålla dem på jorden tänkte han för sig själv.

De stora klockan slog, hon var tolv.
"Jag är utsvulten..."
"Samma här, kom."
"Japp, vi drar. Det är lunchdags!" Tjejerna skrattade åt Carson och Justus konversation men alla satte av mot Stora Salen för att få i sig lite välbehövd mat. Arabella och Jaxton gick hand i hand lite bakom.
"Älskar dig..." viskade Arabella i hans öra och pussade hans örsnibb. Jaxton ryckte till, det var ett obehagligt kittlande.
"Älskar dig med." log han fram och kramade hennes hand lite extra.

Hilda hade legat i den lilla soffan, i det lilla dunkla rummet bakom tavlan av Lucilla. Hennes gömställe. Hennes fristad. På golvet fanns nya droppar av blod, i hennes hand en brevkniv.
"Varför..." Hon kände sig emotionellt tömd, dränerad på allt. Hon hade fått uppleva det som hon mer än något annat önskade. Att Jaxton var hennes och att Arabella inte betydde något för henne. Det skar i hennes hjärta, av flera anledning. Att hon önskade att det skulle gå åt helvete för Arabella och Jaxton, att han skulle lämna henne, förstå hurdan hon innerst inne var, att han skulle tvingas inse vem han var med. För att hon hade upplevt något så fantastiskt och ljuvligt, men det var inte sanningen. Det hon hade upplevt var inte sant.
"Varför..."

Livet kändes tungt och ovärt. Hon önskade så innerligt att allt bara skulle försvinna. I hennes huvud fanns bilder från det förflutna. Hennes far med flaskan, hennes mor i tårar och ilskna utbrott. Vrål och skrik. Saker som flög runt i huset och dörrar som small. Hennes händer täckte instinktivt öronen för att stänga ute de fruktansvärda ljuden som fick henne kropp att ömma. Fast, ljuden kom inifrån, inte utifrån. Hon ville fly. Hennes hand krampade runt kniven och Hilda försökte kväva den överväldiga känslan av att det var det enda hon kunde göra.

Då hon skakade sitt huvud för att bli fri från tankarna fångade något hennes uppmärksamhet. Hon tittade på den lilla behållaren med Vilträ Kremt te, en kopp med varmt vatten uppenbarade sig.
"Tack Lucilla..." mumlade hon ut och en varm vind blåste genom rummet trots avsaknaden av fönster, springor, ja minsta öppning förutom porträttets dörr. Hon satte sig upp, lade en tepåse i koppen och lät den sjunka till dess botten. Vattnet färgades rött och den mest ljuvliga doften spred sig genom rummet.
"En gång till... Bara en gång till... Snälla." mumlade hon ut i tomma intet och greppade koppen, förde den till sina läppar och började dricka.