Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 10

Han slängde kläderna i tvättinkastet, vred på vattnet i duschen och väntade tills det blev ljummet innan han klev in. Det var underbart att få en varm dusch, tina upp och mjukna. Men, han kunde inte slappna av. Bilden av Hildas svarta ögon och tårfläckade ansikte hemsökte hans tankar och oron för henne välde upp igen inom honom. Men när han tänkte på Arabella, då mjuknade hans tankar. Hon hade kommit i hans tid av nöd och hjälpt honom. När ingen annan hade kommit hade hon uppenbarat sig för honom. Det var en underlig känsla, han visste inte vart han skulle göra av den.

Men hur mycket han än försökte fokusera på Arabella, på hennes värme och glädje, så återkom han till Hilda. Hon hade bett honom försvinna, gå därifrån eller försvinna helt? Det visste han inte och det sporrade hans tankar att fortsätta bena i situationen. Även om han visste att det inte skulle leda till något gott. Han kunde inte sluta. Han slöt sina ögon och föste in huvudet under vattenstrålarna.

"Var försiktig när det kommer till kärlek. Värna om den, se på den med klara ögon. Låt den inte leda dig på onda vägar... Allt är inte alltid som det ser ut..." Han mumlade ut orden, de kom från en bok hans mor brukade läsa för honom som liten. Men han kunde inte minnas namnet på den. Den handlade om en prinsessa som föll för en elak, men otroligt stilig, häxmästare. Han hade sjungit sköna ord till henne, skänkt vackra gåvor och alltid gett henne ett leende. Men prinsen, som häxmästaren förtrollat till en puckelryggad dyster man, försökte sitt bästa med att bryta ut ur det svarta skalet han hade fängslats i för att kunna stötta och vinna prinsessans hjärta genom att värna om hennes inre. Han gjorde allt för att skydda prinsessan från den onda häxmästaren, men prinsessan hade inte insett det hela förens det var försent. Häxmästaren hade tagit kontroll över henne och på så sätt tagit kontroll över riket.

Jaxton rös. Han mindes berättelsen så tydligt. Hur hans mor hade tryckt på att han skulle minnas att skönhet inte fanns på utsidan, utan insidan. Att utseende kan luras och bedra en med ett skönt intryck från första stund istället för att man finner det vackra som för alltid skulle vara vackert. En persons insida, dennes personlighet och tankar.
"Varför tänker jag på detta nu..?" Han skakade sitt huvud och stängde av vattnet till duschen.

Han hade fått på sig rena kläder. Ett par svarta jeans, en grå t-shirt och en svart tröja över det. Bekväma kläder. Det kändes dock allt annat än bekvämt att gå ut i sällskapsrummet där han visste att alla satt och väntade. Kanske hade de frågat ut Arabella om vad som hade hänt, han hoppades att så inte var fallet. Han ville inte att hon skulle behöva ta allt det. Det var hans egna ansvar. Samtidigt ville han inte att någon skulle veta. Med ett djupt andetag öppnade han dörren till badrummet, vandrade upp för den korta korridoren innan han anlände i sällskapsrummet där Arabella genast hade rest sig och börjat gå fram till honom.

Hon log ett mjukt leende och stannade precis framför honom. Medan hon strök hans kind försiktigt frågade hon om han mådde bättre. Jaxton nickade,
"Det känns bättre nu." Arabella log mer gladlynt och gav honom en kram. Han tog tacksamt emot den och kramade henne tillbaka. Det kändes skönt att få lägga armarna om henne.
"Jax?" Jolanta hade kommit fram till dem. Han släppte Arabella och tittade på henne.*
"Hur mår du? Vad hände?" frågade hon och för första gången såg Jaxton riktig oro för någon annan i hennes blick. Jolanta var annars en sådan verklighetsförankrad men privat typ utav person.

Han suckade och nickade mot sofforna där Carson, Justus, Mave och Timothy satt tysta. Arabella och Jaxton tog den tomma soffan medan Jolanta satte sig bredvid Mave i en utav de andra två sofforna.
"Vad hände?" Carsons röst var hård, ilska lyste genom hans kroppsspråk.
"Jag vill helst inte berätta..." mumlade Jaxton till svar. Arabellas hand smög sig in mellan hans två.
"Vi vill gärna att du berättar vad som hände, vi vill höra det från dig." sade hon och då hon bad honom på det sättet kunde han inte säga nej.
"Jag letade efter Hilda, hittade henne efter en stund." Han drog ett djupt andetag medan han försökte lista ut hur mycket han kunde berätta, "hon var ledsen, över det som ni hade pratat om. Någon hade tagit hennes block och läst högt ur det. Det var inte en dagbok som du sade Carson utan bara ett block där hon skrev ner tankar och sådant hon inte kan eller vill dela med någon annan." Carson lutade sig tillbaka i soffan och frustade irriterat,
"Spela roll... Ord som ord, bok som bok. Hon skrev det." Jaxton suckade åt Carsons oförstående.