Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 18

"Vi bor på samma gata så de var liksom bara naturligt att vi började leka som barn, vi var vänner ett par år. Jag tyckte om att vara hos Arabella. Hennes föräldrar är väldigt snälla människor, de liksom bryr sig om andra. Även om de inte har några krav på sig att göra det." Hildas röst var trevande, som om hon sökte efter de rätta orden, Jaxton satt tyst och lyssnade. Försökte att inte göra några ljud ifrån sig så Hilda kunde tala fritt.

"Mina föräldra, är, lite annorlunda mot det. Så vi var typ alltid hos henne. Jag vet inte riktigt när hon slutade tycka om mig men det var ganska uppenbart när vi var nio. Hennes föräldrar bjöd konstant över mig på middag, fika och övernattningar. Även om Arabella inte ville det. Men det hade varit otrevligt att neka dem när de insisterade och till och med kom hem till oss för att hämta mig vissa kvällar. Men, jag var otroligt tacksam mot dem." Hon kröp ihop mer och mer i soffhörnet, han kämpade mot lusten att hoppa närmre och greppa hennes hand.

"Min familj, är, annorlunda. Mer behöver du egentligen inte veta. Det var jobbigt att vara hemma så jag ville fly därifrån. Ville väl egentligen fly från mig själv, men det upptäckte jag inte förens jag började på Hogwarts. Trodde det skulle bli en, en typ av räddning antar jag. Men, det blev det ju inte." Hon skrockade och skakade sitt huvud, det högg i Jaxtons hjärta. Hon tittade upp på honom, hennes blick allvarlig plötsligt.
"Jaxton, det finns inget du kan göra. Det finns ingen mening med att jag berättar allt det här." Han ryckte till, hur kunde ord göra så ont?
"Jag förstår inte. Varför..." han visste inte hur han skulle fortsätta utan att var okänslig.

"Varför jag nu är sådan här?" Hilda gestikulerade mot sig själv och en sorg vilade över henne i den stunden. Han nickade,
"Varför göra såhär?"
"Vad ska jag annars göra?!" Hilda lutade sig framåt medan hon skrek på honom.
"Jag har ingen kontroll! Det enda jag kan kontrollera är vad jag stoppar i mig! Mat är det enda jag kan kontrollera!"
"Men, du väljer ju var gång du skär..."
"Tror du jag väljer det?! Tror du jag väljer att skära? Att jag vill skära?!"

Hilda lutade sig längre fram så hon nu satt på knä i soffan, bara en armlängd från honom. Jaxton svalde hårt. Hennes ansikte var något han aldrig sett tidigare på det sättet. Det sjöd av rädsla och skräck. Hon slet upp armarna på hennes tröja,
"TROR DU JAG VILL DETTA?!" skrek hon och räckte armarna mot honom. Jaxton ryggade tillbaka, ofrivilligt. Hennes smala små bleka armar var nu täckta utav gamla bleka ärr, tjocka röda streck av halvt läkta sår och alldeles färska sår som såg ut att gå så djupt att det gjorde ont i Jaxtons egna armar bara av att se dem.
"MAN VILL INTE DETTA! MAN TVINGAS TILL DETTA!" Hilda grät och skrek, skakade.

Jaxton förstod inte, hur skulle han kunna förstå som aldrig själv gjort det? Nej ,det var en omöjlighet att förstå en sådan sak utan att själv ha upplevt det.
"Men varför? Varför gör du så mot dig själv?" Hans röst var så svag, så mättad av osläppta tårar.
"Varför?" han nickade, "för att komma undan förstås. För att det finns ingen annanstans att ta vägen. Ingenstans att gömma sig, ingenstans att komma undan från det man känner här inne." Hennes hand landade ovanpå hennes bröstkorg, "du kommer aldrig undan från kriget i dig själv. Jag, jag, jag fann att det inte gjorde ont här inne om jag själv gjorde så det gjorde ont här ute..." Hon sjönk ihop, hennes händer täckte det gråtande ansiktet. Vad skulle han göra nu? Vad kunde han göra?

"Aldrig igen." sade han och reste sig från soffan, hon tittade upp då han stod framför henne.
"Aldrig igen att du gör så. Aldrig igen att du flyr. Aldrig igen att du känner dig ensam. Aldrig igen att du gömmer dig. Aldrig. Igen." Hilda skakade sitt huvud,
"Du förstår inte..."
"Det ger jag blanka fan i, i helvete heller att du någonsin gör såhär igen." Han greppade hennes hand och drog upp hennes arm så ljuset från eldstaden träffade skinnet.
"Jag vill aldrig se några nya sår. Aldrig." Hans röst brummade, den var ett mullrande mörker från djupet av hans bröstkorg. Hans hjärta pumpade blod i en hiskelig takt, hans lungor hivade upp och ned från luften som hastigt drogs ner och släppte ut. Han kände en sådan ilska, sådan smärta, sådan rädsla för vad Hilda precis delgett honom.

"Släpp," hon ryckte i sin arm för att kunna dölja dem återigen.
"Aldrig."
"Jaxton, snälla..." hon snyftade i panik, men han vägrade släppa.
"Aldrig någonsin kommer jag släppa dig. Hör du det?" Han stirrade på henne, ögonen mörka men med en kant av tårar som inte riktigt fick lossna från ögonvrån. Då hon slutade kämpa mot hans grepp sänkte han sin hand men släppte inte taget.
"Jaxton... Du får inte." mumlade Hilda mellan snyftningarna, "jag orkar inte. Jag kan inte."
"Du kan."

Han satte sig ner i soffan och drog henne tätt intill sig, hon kämpade emot i början men gav sedan vika. Hans arm om hennes tunna axlar, hennes ben över hans och huvudet mot hans bröstkorg. Hon skakade, försökte kväva sitt egna gråt och Jaxton strök hennes beniga knä med sin tumme. Hur kunde någon så liten uppleva så mycket? Frågan hemsökte hans tankar men avbröts utav Hildas tunna röst.

"Jag började skära precis innan jag fyllde tolv. Jag hade gömt mig från Arabella och hennes vänner, mamma hade skickat brev, allt var kaos. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kom hit, till detta rummet för första gången. Kvinnan på tavlan, Lucilla, hon förstod. Jag hade stannat upp utanför hennes tavla, jag ville bara prata med någon, vem som helst... Hon förstod mig. Hon släppte in mig." Jaxton kramade om henne lite hårdare, drog henne tätare till sig.

"Hon sade att svaret låg i byrån... Jag tittade i byrån och hittade en gammal brevkniv. Den glänste i skenet från elden. Det var, som, som en uppenbarelse. Jag lade den mot min handled och drog, det blödde ganska mycket. Men känslan var, underbar. Som om allt inom mig tystnade för en kort stund. Jag skar flera gånger den kvällen. Sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra så igen. Då började jag kontrollera mina matvanor. Men, det räckte inte med hungersmärtorna, de försvann ändå efter ett tag så nu blir jag aldrig hungrig längre och då kom jag tillbaka hit, Lucilla släpper in mig var gång och var gång skär jag... Jag är så svag, så jävla feg... Jag kan inte ens, kan inte ens hantera mina egna jävla problem."

Hilda begravde sitt huvud i Jaxtons bröstkorg, han drog henne än tätare och lade sin haka på hennes huvud. Ilska pulserade inom honom. Han ville inte vara i det där förbannade rummet. Han ville riva ner och bränna den där satans tavlan och aldrig någonsin släppa Hilda ur sitt synfält igen.
"Du är inte feg. Du är inte svag Hilda. Du är så stark. Du bär allt själv. Du pratar inte med någon, du väljer att ensam bära din börda och enbart straffa dig själv. Andra attackerar andra, mobbar, misshandlar, slår, sprider rykten. Men inte du..." Han suckade och en tår strilade ner för hans kind. Alldeles ensam.

Mitt i allt detta med Hilda fanns en tanke i bakhuvudet. Tanken om hur han skulle hantera Arabella efter allt detta. Han hade varit med Hilda i några timmar nu, men han visste inte vad klockan var så exakt hur länge kunde han inte säga. Han hade inte gjort slut med henne, men det var oundvikligt nu. Han ville inte lämna henne sådär dock, det var fel. Men hans kropp skrek efter att få kyssa Hilda där hon låg med våta kinder och svullna läppar i hans famn.

Något inom honom klickade. Han älskade Hilda. Inte Arabella. Arabella var en suddig dröm från barnsbenen förklädd i en gloria av positivitet och ljus. Inom henne var det mörkt. Men inom Hilda var det ljust. Så ljust och så varmt. Han älskade henne.

Att han inte sett det tidigare, att han lät det gå så långt. Det var något Jaxton inte riktigt skulle kunna förlåta sig själv för. Det visste han redan i den stunden.
"Sluta."
"Huh?"
"Sluta, vad du än skäller på dig själv för i huvudet, sluta med det. Vad det än är så är det inte så som du tänker." Hilda såg på honom, hennes huvud lutat bakåt. Han hade inte ens märkt att hon flyttade sitt huvud. Han hade varit så inne i sina egna tankar. Han log mot henne. De kände inte varandra men trots det hade hon redan sett rakt igenom honom när ingen annan verkade kunna göra just det. Förstå honom.
"Borde inte jag säga det till dig istället?" Hon skakade sitt huvud,
"Jag är ett hopplöst fall, har du inte förstått det än?" mumlade hon och vek undan med blicken.
"Ett hopplöst fall som jag har hopp om." Jaxton greppade Hildas hand och kramade den mjukt.