Ta Min Hand [Jaxton - HP FF - Del 1]

Kapitel 16

"Gull, vad är det? Du verkar så, av, senaste tiden?" Arabellas röst penetrerade hans öron. Jaxton ryckte på axlarna.
"Du kan prata med mig, det är delvis det man har flickvän till vet du?" Jaxton nickade.
"Så?" Han ryckte på axlarna igen,
"Är trött bara." Arabella satte sig upp och vände sig mot honom. Han gav henne ett halvt leende.
"Sover du dåligt?"
"Nah, lite halvdåligt bara." ljög han. Det var trots allt bara några timmar sedan han hade luffsat iväg efter sin löparrunda som han tog enbart för att han hade mardrömmar vilket i sin tur förstörde och berövade honom på sömn.
"Gullet då..." Arabella pussade hans kind och återgick sedan till att ligga med sitt huvud i hans knä. De andra var helt uppe i sitt enga kortspel för att de skulle märka något. Jaxton drog sina fingrar genom Arabellas hår och tittade på hennes ansikte. Hon var fokuserad på boken hon läste, inför tentan om lite mer än en vecka. Jaxton kände själv att han egentligen borde studera också. Men lusten fanns inte där.

"Satan!" Carson drämde korten i golvet och sparkade frustrerat på bordsbenet.
"Dålig förlorare eller?" hånade Jolanta och flinade mot honom. Jaxton kunde inte annat än att le lite smått över sina vänner. Trots att Jolanta var så olik de andra, trots att hon egentligen hade passat väldigt bra i ett tjejgäng så hade hon hamnat hos dem och Jaxton var glad för det. Hon var som ett ankare i gänget och höll dem alla på jorden, så gott hon kunde. Carson var den hetlevrade och flörtiga som drev gänget in i det sociala. Justus var den något tystare men mer självsäkra medlemmen som stöttade upp i sociala äventyr medan Timothy var den smartare som höll ordningen och hjälpte till när det behövdes. Stabiliserade upp dem. Mave som var den nyaste medlemmen var mer den tystlåtna, hon bjöd till med jämna mellanrum och gav Jolanta en annan tjej att umgås med vilket Jaxton hade en känsla av att hon tyckte var skönt.

Så, vem var han i gänget? Han var tyst, lite i bakgrunden förutom när de andra drog fram honom för att, som Carson sagt otaliga gånger, ge kontrast och hela paketet för alla tjejernas smaker. Men, var han bara en utsmyckning? Hade han ingen egen plats bland de andra?

Jaxton kunde inte komma på något svar på sin egna fråga. Men, han kände att det just i den stunden inte spelade någon roll. Han hade redan kommit underfund med att han inte hade en plats, ingen tillhörighet. Hans tankar gick bara runt i cirklar. Det var lönlöst att försöka ge dem svar eller avsluta cirkeln. Runt, runt gick det.

"Ska vi gå och äta eller?" Det var Justus röst som avbröt kortspelet och Jaxton rycktes ut ur sitt grubblande.
"Visst, jag är hungrig." svarade Carson buttert,
"Mmh, samma här." Mave hade redan rest sig när hon talade och de andra gjorde det samma. Jaxtons hand i Arabellas, de tog täten och de andra föll in efter. Arabella skrev med en hand på telefonen, ett meddelande såg det ut som, innan telefonen hamnade i fickan.
"De andra möter oss där." sade hon sedan med ett stort leende. Jaxton nickade.

När de rundade hörnet av sista korridoren innan Stora Salen gick någon rakt in i Jaxton.
"Fö-" men personen avbröt sin ursäkt, det var Hilda som hade gått rakt in i honom, hennes telefon i handen.
"Va fan gör du?!" utbrast Arabella och puttade undan Hilda, "se dig för emo unge!" Hennes utrop kom som en chock.
"Bella!" röt Jaxton till, Arabella tittade upp på honom och han såg något han önskade att han inte hade sett. På den lilla millisekunden som skiljde mellan blicken mot Hilda och blicken mot honom själv så visade Arabella en sida Jaxton inte visste hon hade. Hennes ögon hade varit svarta och alldeles isande kalla.

"Vad gör du?" frågade han och drog Arabella bakåt med handen som omslöt hennes,
"Vadå?"
"Du kan inte bara skrika åt folk sådär. Vad är det med dig egentligen?!" Det blev alldeles knäpptyst omkring dem. Jaxton brusade sällan upp, nästan aldrig faktiskt. Och aldrig att han tidigare hade höjt rösten åt Arabella, hans älskade flickvän som han konstant fanns vid sidan utav.
"Det var ju hennes fel!"
"Det var lika mycket mitt fel!"
"Var det ju inte! Det var emo-"
"Håll käft." Arabella tystnade genast. Jaxtons röst var mullrande mörk och grovt brummande. Alldeles för lik hans fars enligt honom själv. Den mullrade ut över dem alla och ekade genom korridoren i ett svagt buller.