Författartips

Era berättelser #2

Så, jag sa ju förra gången att ni hade börjat med en ny "berättelse". Den avlutades nyss (av moi) så jag tänker lägga ut den här.

Voila!

***

Jag hatar henne. Med hela mitt hjärta. Hon är alltid där, där för att förstöra för mig. Spelar ingen roll om jag puttar bort henne, hon kommer alltid tillbaka igen. Varje natt ligger jag och vrider på mig. I försök till att glömma vad hon har gjort mot mig.

Frustrerat drar jag händerna över ansiktet medan jag studerar mig själv i spegeln. Jag funderade över vad hon hade gjort. Den jävla skatan, kan hon inte göra något rätt? Det är inte mitt fel att hennes bror kysste mig, det är inte mitt fel att hon inte kan acceptera mig. Det var faktiskt hans fel inte mitt, det var han som drog med mig i spelet. Det var han som tryckte upp mig mot väggen och kysste mig fast han visste att det var fel, att det aldrig någonsin har funnits, finns eller kommer att finnas en framtid för oss. Tragiskt. Jag vet. Men trots detta så ville han inte ge sig. Hans syrra är lika envis som sin bror. Hon vill verkligen förstöra allt och jag förstår inte varför. Eller, egentligen kanske jag gör det. Förstår, alltså. Men det är något jag inte vill tänka på.Så jag låssas att det är hon som är den jag inte förstår när det i själva verket jag själv som är den jag inte begriper mig på. Det gör mig rädd...

Prolog avslutad

Kapitel 1

"Ebba?"

"Nej."

"Marilyn?"

"Nära, men inte rätt."

"Melanie?"

".. det är mitt namn" Irriterat glider jag ner på stolen framför honom, men när jag ser hans leende rinner irritationen av mig. Det är svårt att vara irriterad på nån som ler på det där sättet. Dock så kan jag inte glömma vad han gjorde...

(MÅSTE BARA FLIKA IN ATT MELANIE ÄR ETT TJEJNAMN PUSS OCH HEJ)

Jag snurrar en silvrig hårslinga runt fingret och biter mig i läppen. Han sträcker en hand mot mina pommes. Jag (Nu får han heta Melanie då??) reagerar fort och slår bort handen, "HEY! Mina pommes"

"De e mina, köp själv!"

 "Mamma gjorde dem åt mig, inte åt dig", säger jag.

"Jaja munter" flinar han och jag suckar.

(Nej hon heter det)

"Så, du är min syrras vän. Eller hur?" Frågar han och tittar mig rakt i ögonen. Minns han ingenting ifrån festen? Minns han inte kyssen?

"Du var full", påminner jag honom. "Du visste inte vad du gjorde. Ändå kom du hit idag. Varför?"

"Men är du min systers vän?"

"Ja jag är din syrras vän!" 

(Okej fattar nu #retarded)

"Men.. varför kom du hit?" Frågar jag och ser mot honom.

"Jag vill återskapa det som hände.. fast när jag inte är full." Jag för händerna mot munnen i en förvånat chest och stirrar chockat på honom.

"Men det finns ett problem", säger han och ser fullkomligt livrädd ut. "Min syrra kommer aldrig att acceptera att jag... att jag gillar dig. Väldigt mycket, faktiskt."

"Snacka klyscha", mumlar jag.

"Gillar du mig?"

"Ja..." säger jag.