○Jayden○
"Jag kör dig hem sen. Mamma vill snacka med dig." Jake tittar på mig med en seriös blick.
"Vem bad dig att komma hit?"
"Du tvinga mig eftersom att du inte svarar i din mobil." Jag skakar på huvudet.
"Låt mig vara någon gång. Skolan? Seriöst, vart får jag vara borta från dig?"
"Jay sluta. Mamma sa att du ska hem efter skolan och för att det ska ske, hämtar jag dig här." Jag fnyser och knuffar honom bakåt.
"Är du trög? Jag kan ta hand om mig själv. Om mamma vill något så får hon väl ringa mig."
"Det har hon gjort."
"Nej?! För att hon tar för givet att jag inte ska svara."
"Det gör du ju inte?"
"Nej inte dig!"
"Lägg ner." Suckar han och tittar förbi mig på Romeo och de andra.
"Kan jag få snacka med Romeo?" Jag drar ihop ögonbrynen.
"Nej?!"
"Jayden..." Han tittar besviket på mig.
"Nej! Du går inte nära dem!"
"Okej, okej. Skrik inte."
"Men du fattar ju inte!" Säger jag frustrerat och spänner blicken. Jag vill bara få vara ifred.
"Jag fattar, okej? Men snälla bara för mammas skull, följ med hem sen." Jag suckar och vänder mig sedan om utan att ge honom ett svar. Allt för att jag vet exakt vad det är som hon kommer att säga. Jag vet hur mycket jag inte vill höra det och jag vet vad jag ångrar. Jag vet. Jag vet. Men det tror de inte. Ingen tror att jag vet men det gör jag. Jag vet allt och ännu mer. Saker som ingen annan vet. Saker som ingen annan kommer att få veta heller. Alla tror att jag inte vet men det gör jag. Alldeles för bra. Alldeles för bra för att det inte ska göra ont. Såret blir bara ännu djupare ju fler gånger jag får höra det. Men det tänker jag inte säga. Inte till någon. Särskilt inte Jake. Han skulle inte förstå. Det gör han aldrig.
