○Jake○
"Jake kolla." Jag ignorar Bryan som tittar ner i sin mobil då jag inte är på humör för att kolla på någon av hans dåliga skämtbilder som förmodligen kommer att vara det han vill visa.
"Vänta." Mumlar jag och fortsätter stirra in i dartorskärmen framför mig.
"Nej hallå seriöst kolla!" Jag suckar och tar sedan hans mobil som jag slänger en kall blick på.
"Ku-." Jag är nästan berdd att räcka tillbaka hans telefon men hejdar mig då bilden inte är någon skämtbild. Det är Jayden. Mellan två poliser. I skolan. "Vad är detta?" Frågar jag och tittar upp på Bryan som höjer på ögonbrynen.
"Jayden blev tagen imorse."
"Varför har du denna bilden?" Han flinar lätt.
"Din lillebror är just nu stans kändis. Alla har de bilderna."
"Bilderna? Finns det fler?"
"Om det finns. Skrolla upp." Jag skrollar sakta upp och sätter nästan hjärtat i halsgropen när jag ser min egen lillebror hög, med tjejer som jag inte vet vilka de är, full och med Zoelle.
"Vet han om att dessa bilderna finns ens?" Bryan skakar lätt på huvudet innan han rycker på axlarna.
"Det tror jag inte, han verkar helt borta på typ alla." Jag drar mina händer över mitt ansikte innan jag lägger ner mobilen på bordet framför mig och tittar ner på en bild av Jayden med ett större leende än jag någonsin sett honom ha. Inte för att jag tror att han ler av någon naturlig anledning. Bara pågrund av en sak...det som ligger på bordet framför honom. Det som tar honom till en annan värld helt utan att han behöver anstränga sig. "Någon måste ha skickat bilderna till rektorn för det var tydligen skolan som ringde polisen.
"Nu då?"
"Jag vet inte alla säger lite olika enligt Thomas men jag vet inte. Du kanske borde dra hem."
"Ja." Jag reser mig upp innan jag vidarebefogar alla bilderna till mig och tar sedan min väska.
"Lycka till." En suck lämnar mina läppar då jag inser vad som är påväg att hända och vad som sakta nu försvinner bort från mig. Egetligen är det inte han som ska ta den skiten, jag ska och jag vet om det. Ännu mer vet jag hur det är nu jag måste sota för vad jag har gjort. För att jag har varit en idiot och världes sämsta bror. Jag hatar mig själv för det varje dag men att säga sanningen är lättare i huvudet än i verkligheten. Jag är väl medveten om att när jag berättar kommer jag att förlora Luna men jag kan inte välja bort Jayden. Inte igen, aldrig mer.
○Jayden○
Jag sitter i mitt rum på golvet och tittar ner i mattan. Ljudet av att ytterdörren stängs igen hörs vilket får mig att spärra upp ögonen. Jake. Jag vill inte även om jag vet att jag måste prata med honom. Efter en stund öppnas dörren försikigt innan jag ser hur Jake sätter sig på huk framför mig.
"Hej." Hans ton är inte alls så som jag är van vid och mitt bemötande av honom gör mig också smått förvånad. I vanliga fall hade jag förmodligen bett honom att omedelbart lämna mig ifred eller bara betett mig almänt illa mot honom. Inte nu, det känns bara som att det inte är lönt. Jag har gett upp. "Vi borde nog snacka...med mamma och pappa." Jag är bredd att protestera innan han forstätter.
"Vad menar du?" Frågar jag tyst så att det knappt hörs.
"Sanningen." Jag sitter helt stilla och säger ingenting på en stund innan jag skakar på huvudet.
"Nej..." Suckar jag med blicken fortfarande ner i golvet. "Fattar du vad det kommer innebära eller?"
"Vad?"
"Du vet."
"Ja. Men just nu är du viktigare än något jobb och det finns tusentals där ute, jag behöver inte pappas företag." Jag blir chockad av hans uttalande men jag kan inte annat än att tro på att han är allvarlig. Han låter inte som att han skämtar.
"Fast jag tänker inte på jobbet."
"Luna?" Jag nickar. "Det finns tusen tjejer också men jag har bara en bror och är det detta som krävs för att jag ska kunna få en chans att rätta till det jag gjorde så måste jag göra det."
"Kanske tusen tjejer men bara en som henne."
"Det finns tusen lillebröder men bara en som är min och bara en som honom. Förstår inte hon det så är det kanske inte vi. Men hon kommer att förstå och det borde du också."
"Det spelar ingen roll. Mamma hatar mig och pappa kommer definitivt vilja kasta ut mig, spelar ingen roll vad du säger."
"Det är inte sant. Och isåfall får hon hata mig och pappa kasta ut mig. Det är inte ditt fel."
"Det var mina val."
"Och mina influencer." Jag tittar upp på honom innan han öppnar sin hand som vilar på hans knä. "Det är okej." Säger han och tittar på mig på samma sätt som han förmodligen brukar men som jag ser helt annorluda just idag. Det är som att en vägg mellan mig och honom flyttar sig iallfall en liten bit. En vägg som funnits där sedan han svek mig och visade att jag inte kunde lita på honom. "Jag lovar dig."
