○Jayden○
Jag sitter kvar på bänken ett långt tag, känns det som. Jag sitter där i några sekunder innan jag ser Luke, Romeo och Robin komma fram bakom husväggen.
"Vad fan pratar du med henne för?" Mitt hjärta stannar halvt.
"V-va?" Robin och Luke skrattar medan Romeo som jag tittar mot inte rör en muskel.
"Hon? På riktigt?" Säger Robin Följt av Luke som sätter sig på bordet framför mig.
"Hon är psyk. Jay, seriöst..."
"Ja... Ja-"
"Bro, vem som helst. Va med vem som helst. Men inte henne." Avbryter han mig och tänder en cigg. Jag säger inget utan tittar på Romeo igen. Han tittar på mig och nickar för att jag bara ska hålla med och inte börja något. Det är inte värt det. Det är det aldrig. Stå inte upp för dig själv, bara försök att passa in och håll käften.
"Kalla inte henne sånt bara, sen får ni säga vad fan ni vill." Jag blir lika chockad som Luke och Robin när Romeo säger det innan han blåser ut rök från sina lungor.
"Amen har du sett henne?" Han himlar med ögonen.
"Ja, och?"
"Romeo, du var med när Taylor sa vad Lia hade sagt om henne."
"Och? Vad vill du komma fram till?"
"Att hon är typ..." Luke tappar orden och vet inte vad han ska säga.
"Det vi fick höra var inte mer än att hon typ är som oss. Och Demi, och Lia och alla andra."
"Nej! Men det spelar ingen roll för hon är inte bra för honom ändå, hon är kaos."
Hon är säkert kaos. Jag hoppas att hon är kaos för då kanske hon kan förstå mig, så som ingen annan gör.
"Hörni bara sluta, jag känner inte henne. Hon lånade en tändare okej?" Robin höjer på ögonbrynen.
"Dåså, ser du Luke? Vår Jay skulle aldrig hänga med en sådan person. Visst?" Jag sväljer hårt och skakar tillsist på huvudet.
"Nej." Suckar jag. Absolut inte.
○Jake○
"Vad gör du?" Jag tittar upp från min mobil och tittar på Marc som ställt frågan.
"Va?"
"Jag försöker få Jayden att svara..." Mumlar jag.
"Alltså Jake låt killen vara?"
"Vad?"
"Låt din brorsa vara ifred."
"Käften."
"Du säger själv att ni hatar varandra men du hänger efter honom som jag vet inte vad, låt honom andas?"
"Du känner inte honom."
"Nej men jag känner dig och du blir ju knäpp av att han inte svarar, kompis surprise men han kommer inte att svara."
"Vad ska jag göra då?!" Jag och tittar upp från mobilskärmen. "Marc, han är 18 år utan något konsekvenstänkande alls. Jag gör det inte för att jag vill men för att jag måste. Han är farlig för sig själv okej? Ja, jag och min bror tål inte varann men han är fortfarande min lillebror och om han inte bryr sig så måste jag."
"Vad har han gjort som är så himla hemskt då? Varför litar du inte på att han klarar sig själv?" Jag stannar upp. Det är som att krascha in i en vägg, jag vet inte vad jag ska säga. Ingen har frågat tidigare så jag har inte behövt svara. Jag har inte viljat svara för jag vet att det är mitt fel att han är som han är. Det är jag som svek honom först.
"Det- ja. Skit samma det är en lång historia." Han lägger ner sin mobil och stänger av ljudet på tv'n.
"Jake. Ut med det." Marc är minst lika envis som jag och om jag känner honom rätt så kommer han att tjata sönder mig tills att jag säger det. Även fast att jag kanske borde sagt det för länge sedan.
"Det är mitt fel..." Säger jag tyst och slänger ner min mobil på bordet.
"Och..?"
"Det är mitt fel okej? Det är pågrund av mig som han är som han för att jag var dum i huvudet." Jag visste att det skulle göra ont att erkänna men inte såhär.
"Han litade på mig. Han var inte alls stökig innan, han skötte skolan och han lyssnade på mamma och pappa, men mest så litade han på mig. Han trodde verkligen inte på att jag kunde göra något fel och att jag skulle vara där för honom och lära honom för att jag är storebror och det var så han hade blivit matad med att det funkade. Jag visste om att han litade på mig och kanske ibland lite för mycket. Han trodde på allt jag sa så jag började utnyttja det och hans tillit."
"Hur då?"
"Han hade inte jättemycket kompisar då, bara typ Romeo, Connor och typ några andra men som han inte var nära alls. Han visste att om mamma och pappa var iväg på något jobb så hade han bara mig som kunde typ se efter honom. Duvet det var när vi testade grejer och festade som mest?" Han nickar och förstår nog vad det är jag ska säga när han tänker på tiden som var då. "Han skulle sluta första året av high school och jag vet hur stolt han var för han gick ut med bästa betyg i typ allt. Mamma och pappa var iväg på jobb då så de gjorde klart för honom astidigt att de inte kunde komma och han var okej med det för att jag lovade att vara där." Jag tar ett djupt andetag för att jag knappt fattar att jag säger det. "Jag kom aldrig till hans avslutning. Ingen var där för honom och jag vet inte, gav honom typ en blomma eller fan vet jag... jag var påväg hem med Dylan för att vi hade varit och festat hela natten. Sen kom jag hem till en helt förstörd lillebror som tyckte att jag var världens hemskaste person vilket jag inte alls tyckte att jag var eftersom jag för det första var hög och för det andra inte mig själv. Sen kom mamma på mig, eller ja. Hon hittade typ grejer i mitt rum..."
"Du behöver int-"
"Jag skyllde det på Jayden. Personen som litade på mig mest i hela världen och som alltid stöttat mig, svek jag för att jag inte ville erkänna vadfan jag hade gjort. Jag bara la över all min skit på honom och alla tror typ fortfarande på att det var Jay och inte jag. Därför hatar han mig."
