○Jayden○
Jag sitter framför rektorns bord. Det är helt tomt framför ögonen på mig. Jag ser inte längre än till ytan av det som jag faktiskt gjort. Vad håller jag på med?
Polisen släpper ner väskan som jag knappt kollar på ner till golvet och skakar på huvudet.
"Tomt." Säger han på ett sätt som att han nästan hoppats på att hitta något. Jag drar ihop ögonbyrynen inte allt för diskret. Va? Jag vet vad jag hade i väskan. Den ska inte vara tom på det han letar efter. Det som han vet om finns i mitt blod. Knark. Det om jag vet förstör mitt liv samtidigt som det bara gör allt lite bättre för stunden. Det som just nu bara gör det värre. "Vi kör dig hem men du är inte fri om du tror det. Du har droger i blodet. Och din väska ska kollas noga." Jag säger ingenting utan reser mig bara upp när jag polisen ber mig innan han tar tag i min arm och knuffar mig framåt.
Luvan är uppdragen över mitt huvud och täcker största delen av mitt ansikte när jag tittar ner i golvet. Hur mycker jag inte vill är jag tvungen att gå genom korridoren framför en polis och bakom en annan. Ha allas ögon på mig medan tusen tankar flyger runt i deras huvuden. Jakes bror blev tagen av polisen...pågrund av oss. Jag tittar upp och ser Romeo som ser allvarligt på mig innan han slänger upp väskan han har i handen på axlen och går sin väg. Han hatar mig säkert.
Vägen hem känns som flera mil även fast att jag vet hur kort vägen hem är. Jag vill inte gå ur bilen och ännu mindre jag ser hur mamma står i fönstret och tittar ut på varför en polisbil står på hennes tomt. Det tar stopp. Jag kan inte se henne i ögonen igen. Jag kommer aldrig mer att kunna se pappa i ögonen och aldrig mer kunna prata med Jake. Tillslut är jag även om jag verkligen inte vill tvungen att följa med upp till huset och ytterdörren som jag ser att mamma öppnar med en blick som inte ens går att förklara när hon ser mig.
Jag hör hur poliserna frågar om hon är min mamma, förmodligen med tanke på hur vår hudfärg skiljer sig innan den ena polisen aggresivt knuffar mig framåt så att jag nästan trillar över mamma. Hon drar mig från polisens grepp ställer sig beskyddande framför mig. Det är smärtsamt att höra på när de berättar om vad som hänt men när jag inte trodde något kunde bli värre dyker pappa upp placerar sin ena hand på min axel. Såklart frågar han vad som händer och tvingar mig att höra det igen. Inte ens när de äntligen är klara och mamma stänger dörren vågar jag röra mig eller säga ett ljud.
"Jayden..."
Henns sätt att säga mitt namn på skär i mitt hjärta. Det går inte ens att förklara. Jag vill bara härifrån.
○Romeo○
Han verkar inte se eller förstå vad det är jag vill att han ska titta på. Han är säkert helt upptagen med att försöka förstå vad som hänt, precis som alla andra som bara står och glor i korridoren utan att veta vad de ska säga eller göra.
Jag slänger upp Jaydens väska över axlen och förtår egentligen inte riktigt vad jag har gjort. Inte alls förutom det faktum att jag har räddat min bästa vän från hans västa mardröm. Från det som inte någonsin fick hända.
