Jag får ofta fina kommentarer som: hur kan man skriva med sådan inlevelse? Du får mig att känna mig en del av berättelsen. Jag kan verkligen känna känslorna du beskriver.
Fina fina kommentarer som jag är evigt tacksam för. Varje gång jag får en kommentar som någon av dessa eller liknande blir jag först glad men sedan tänker jag tillbaka på hur jag kom på att skriva så, hur jag fick fram det där känslorna.
Det finns ett svar och det är att majoriteten av det jag skriver om är mina känslor. Min berättelse som jag utvecklat en hel story om. Och nu är det dags för er att få komma lite närmare mig. Detta är vad som ligger bakom några av mina böcker...
Lucky: Jag har alltid känt mig missförstådd. Folk har alltid trott att jag inte har några problem. Hon har pengar, hon är fin, hon har vänner. Men jag hade ingen att prata med. Ingen som lyssnade på mina problem. Ingen som ville se mina tårar och förstå mina känslor. Jag hade fullt med människor runt mig, men jag var ändå helt ensam. Det var aldrig någon som frågade om allt stod rätt till fast att jag kom hög till skolan. Om jag grät sa de bara till mig att sluta böla för jag har inget att vara ledsen över. Folk vande sig vid att jag var arg och knarkade sönder. Det är bara sådan hon är. Man är inte på ett sådant sätt om det inte finns något bakom. Jag skrev Lucky för att jag vill få ut mina känslor som jag inte fick någon annanstans. Jag ville skriva av mig. Precis som Lucky hade jag inget att bekymra mig om. Livet är perfekt. Fast inte när man skrapar bort den hårda ytan...för då faller allt isär.
Embers: Jag har alltid sett upp till min bror och inget jag har gjort har någonsin varit lika bra som det Kian gör. Han har allt. Han kan allt. Han passar in i mängden. Killarna vill vara hans kompis och tjejerna önskar de var hans. Populär, självsäker och inte rädd för något. Men han var inte alls sådär när han klev in genom ytterdörren och tog av sig den där fasaden, för han hängde med fel folk. Han drack alldeles för mycket. Han hade alltid någon substans i kroppen som inte var laglig. Och när han kom hem och gjorde kaos, de gånger han inte var sig själv...tog jag på mig den skit som han orsakat. Jag blev problemet, inte han. Det enda positiva med detta är att det är förändrat, mammas död förde oss samman igen. Han är tillbaka, min bror, han som jag känner, älskar och ser upp till...Honom har jag äntligen fått tillbaka.
Touch & Trust: Att känna att man inte passar in fast att man visuellt gör det är det jobbigaste som finns. Ibland kände jag mig fan som en lighter. De ser ut som vem som helst men när man kommer nära förstår man att de inte är det. De känner sig som vem som helst men när andra ser på dem är de främmande och farliga varelser. Jag hade inte kontroll över mig själv. Jag blev som andra tyckte att jag skulle vara. Jag blev rädd för mig själv, jag började hata mig själv, jag tappade min självrespekt helt. Jag gjorde allt för att inte känna mig som en lighter, en påhittade fucking sagofigur. Jag ville bara passa in och jag lyckades. Alla ville vara med mig men...jag ville inte, jag var inte bekväm, alla andra tyckte om mig och då tyckte jag också om mig. Sedan började jag fundera och då hatade mig. Varför hade jag gjort så? Precis som en lighter...alla andra hatade dem och dem hatade då sig själva...sedan skrapade dem på sanningen yta och upptäckte att det visst finns folk som älskar dem som de är.
Eclipse: Det är jag rakt av. Willow är jag. Collin är J som jag skrivit så mycket om i soul och Leon är min Blue. Det gjorde så ont i mig att skriva den men det gjorde mig också gott. Eclipse rev upp sår men läkte även många. J och jag hade inget bra "förhållande", det var ett destruktivt förhållande som aldrig skulle ta slut, kändes det som. Han gjorde mig illa fysiskt. Jag har fortfarande ärr från de gånger han slog mig så hårt att jag inte kunde gå ut på flera dagar. Från de gånger jag var täckt i blod och med hans slag mot mig. Jag har psykiska ärr från de gånger han ville ha sex, men inte jag. Inte jag men min vilja räknades inte, så han gjorde vad fan han ville med mig. Jag kommer aldrig att glömma hur jag kunde manipuleras så av en kille som bara ville åt mina pengar och som utnyttjade mitt svaga psyke. Han tryckte i mig piller för att jag skulle vara helt i hans kontroll. Jag glömmer aldrig de gånger han slagit mig så hårt sedan kysst min kind med mig skakandes, tryckt mot väggen..."Du älskar mig va? Du skulle aldrig lämna mig eller hur?", hur jag skakade på huvudet alla de där gångerna för att jag inte vågade annat. "Bra för då dödar jag dig, fattar du din äckliga hora!". Ärr som aldrig försvinner och ord jag aldrig glömmer. När Blue räddade mig från mig själv och J blev jag chockad...finns äkta kärlek på riktigt? Jag glömmer aldrig när jag hade lyckats ta mig loss och springa för mitt fkn liv från J's lägenhet blodig och med blåmärken överallt, jag glömmer aldrig hur jag hade sådan sagotur att stöta på just Blue den natten mitt ute i en park i en stad som är större än min fantasi. Jag glömmer aldrig när han tog mig hem till sig och jag glömmer aldrig när han kom för att säga godnatt innan han skulle gå tillbaka till gästrummet för att jag skulle få sova i hans säng. Jag kommer aldrig att glömma när jag för första gången kände sådan trygghet och bad honom att komma och lägga sig hos mig istället. Jag ville inte att han skulle gå och det gjorde han inte heller. Nu är han min för alltid. Han som bevisade för mig att äkta kärlek och trygghet faktiskt finns. Willow dog...det gjorde inte jag, men den där delen av mig dog, vilket har tagit mig ett steg närmre en bättre människa.
Fireproof: Jag trodde inte jag skulle ta med denna boken för allt detta ovanför om de andra böckerna, skrev jag för ett bra tag sedan men nu måste jag. En del som jag hittade på i denna berättelsen, en del som jag aldrig trodde att någon skulle behöva vara med om, något som var helt otänkbart och nästan skrattretande. Men nu hände det, som att de värsta inte redan hänt. Min mamma dog men det som aldrig skulle hända efter det, det där helt otänkbara efter det...igår den 24/1 förstörde någon min mammas gravplats. Blommorna var upprivna, några brända och ljusen slängda. Nu har det värsta nog passerat...för värre än såhär blir det inte. Jag är inte fireproof längre.
Claudia
