○Jayden○
Hon ligger med sitt huvud i mitt knä medan hon sluddrar något som jag inte riktigt uppfattar. Klockan är kanske närmare fyra och här är vi mitt i en park någonstans helt utan att bry oss om någonting annat än vad som kommer att hända typ om en sekund.
"Vad gör vi nu då?" Frågar Zoelle och tar cigaretten från mig medan jag rycker på axlarna.
"Vet inte." Svarar jag och tittar ner på henne. Hennes ögon är stängda och ett svagt leende sprids på hennes läppar innan hon blåser ut ett moln av rök.
"Inte jag heller." Länge bara studerar jag henne som att hon vore en tavla. Hon är vacker. Mycket. Men det säger jag såklart inte.
"Jag måste dra hem snart. Fast jag vill inte." Jag flinar och skakar på huvudet.
"Inte jag heller." Hon tittar upp på mig som drar min hand genom hennes hår medan hon ler ett mjukt men smärtsamt leende.
"Jag kommer får så jävla mycket stryk för detta." Skrattar hon ut i lugnet som omfamnar oss med den svala luften.
"Min bror kommer döda mig."
"Din bror är psyk. Låter han dig någonsin vara ifred och bara leva eller?" Jag skrattar och skakar på huvudet innan jag placerar min hand vid hennes tidning.
"Skojar du? Han låter mig knappt andas ifred." Hon ställer sig upp och tar min hand innan hon drar upp mig på fötter.
"Vi har fortfarande lite tid att låta din bror dö av ångest för att han tror att du har blivit tagen av Aliens och bara låta min morsa lida lite till." Jag skakar på huvudet och flinar åt henne innan hon drar iväg mig ut på vägen. Hon balanserar på de vita sträcken som är målade på vägen för dela upp den i två medan jag går bredvid henne och tittar på hennes fötter som ibland trampar fel. Jag säger att hon förlorar sin lek men då knuffar hon till mig och skrattar medan hon kommer på nya regler för att rädda att hon trampat fel. Tydligen har man fler än ett liv. I riktiga livet har vi dock förmodligen bara ett, det hindrar inte varken henne eller mig från att vägra akta sig när en bil kör förbi och tutar för att vi ska låta bli att gå på vägen.
"Det är min väg jag var här först!" Skrattar hon när en bil som tutar kört förbi. "Håller du inte med? Alltså vissa människor..." Säger hon med uppspärrade ögon och tittar på mig frågande tills jag håller med henne.
Vi går världens omväg vilket tar sin tid. En tid som jag dock inte vill ska ta slut. Hon stannar plötsligt och pekar mot ett villaområde.
"Där borta bor jag." Jag höjer på ögonbrynen och låtsas vara över-imponerad. Hon knuffar till mig och lutar sig mot tegelväggen bakom henne. "Lägg av." Skrattar hon.
"Vadå då?"
"Sådär. Gör inte så." Jag spärrar upp ögonen.
"Du jag tycker att det är väldigt fina hus därborta."
"Käften rikemanspojken." Jag fnyser och lägger armarna i kors.
"Amen durå?"
"Jag?"
"Ja du."
"Asså du behöver sova." Säger hon medan hon tar min hand vilket gör att jag automatiskt tar ett steg närmre henne. Hon suckar och hennes leende blir svagare innan hon tittar upp på mig som går ännu närmre henne.
"Kanske. Kanske inte." Mumlar jag medan jag flätar ihop min ena hand med hennes. Bara så. Hon sluter ögonen och mina läppar möter hennes i en kyss.
