○Zoelle○
Jag står bara kvar och tittar in i folkmassan när någon drar honom ifrån mig. Vad. Hände. Precis?
Något händer och jag kommer tillbaka till verkligheten. Ut. Jag måste ut. Hans blick är kvar framför min ögon fast att han är långt borta från mig. Ute ser jag som tur är Demi som jag tar tag i.
"Kan vi dra hem? Nu." Hon tittar förskräckt på mig.
"Har det hänt något?"
"Nej."
"Okej men måste vi dra nu?"
"Ja. Nu. Snälla?" Hon tänker i några sekunder innan hon tittar bort på en kille som glor på henne. Hon suckar och nickar.
"Okej." Jag tar ett djupt andetag. Det känns som att jag ska spy. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet och jag förstår inte varför. "Zoe?" Demi tar min hand och leder mig bort mot vägen. "Hallå är du okej?" Säger hon och stannar innan hon ställer sig framför mig. Jag sväljer och nickar.
"Ja."
"Säkert? Du är helt blek?"
"Jag är okej."
Jag är inte okej. Den blicken. Det i hans blick. Det var som att öppna boken till alla mig känslor. Ingen förstår. Ingen har någonsin haft samma blick. Aldrig. Ingen förstår den heller. Ingen. Jag vill inte men tvivlar på att han själv ens vet om att han har en sådan blick. Har just det i sina mörka ögon. Inget ljus alls. Ingen förstår och ingen kommer att förstå heller. Ingen. Knappt jag själv.
Så tyst som jag kan öppnar jag ytterdörren och hör som tur inget. Tyst. Helt tyst. Jag stänger mina ögon och hoppas på att hon sover innan jag stänger dörren. Min önskning skrattar mig i ansiktet. Den slog inte in. Igen.
"Zoelle?!" Jag slutar nästan att andas när jag hör hennes röst. Fan. "Zoelle?!" Hennes röst skär in i mitt huvud. Den är så verbal att den nästan blir fysisk. Det gör ont. Jag står bara kvar och ser henne komma ner för trappen. Hennes ilska i blicken och hennes handflata mot min kind. "Nästa gång du ska gå ut fast att du inte får behöver du inte komma hem igen." Hennes ryggtavla när hon vänder sig om och går. Mamma.
