○Jayden○
Jag sitter vid köksbordet och tittar på mamma som frågar mig var jag var igår kväll.
"Hos Romeo, alltså vi var på samma fest som Jake men sedan stack vi hem till honom." Lögn. Hon tittar på mig medan hon rör om tet i sin kopp med en sked.
"Varför hörde du inte av dig då?"
"För att jag var var helt slut och vi somnade typ direkt när vi kom hem till honom sen vakande jag imorse och stack hem. Förlåt." Hon nickar aningen besviket och vänder blicken mot pappa som kommer in i köket.
"Godmorgon." Säger han och ger mamma en kyss på kinden innan han tar sin kopp kaffe som mamma alltid gör till honom på mornarna. "Hur mår min son då?" Frågar han och sätter sig mitt emot mig. Jag rycker på axlarna ler snett med blicken ner i bordet.
"Bra." Han höjer på ögonbrynen när jag osäkert ser upp på honom.
"Är det säkert det?" Jag nickar.
"Ja. Ja allt är okej."
"Du vet att jag bara vill ditt bästa. Jayden det enda jag vill är att du är ärlig och berättar när och om det har hänt något. Jag vet att jag låter tjatig och att du får höra det hela tiden men man får inte många chanser i livet, ta vara på de du har." Han ler svagt innan han reser sig upp. "Ha det bra i skolan." Jag nickar innan en tyst suck lämnar mina läppar samtidigt som pappa lämnar mig ensam i köket.
Ja jag får höra det hela tiden och ja jag kanske borde vara ärlig någon gång. Kanske bara berätta att det hela tiden varit Jake och inte jag. Att han gav mig skulden för något som jag inte gjort och som jag får sona för varje dag i form av att mamma och pappa inte litar på mig. Kanske borde jag bara få bli av med allt det som alla våra kompisar tror om Jake. Han är inte perfekt. Han är elak och en helt känslokall person som inte bryr sig om någon annan än sig själv. Han var min hjälte och han svek mig. Det var han. Det var han som förstörde allt och ändå är det alla som tror att det var jag. Att det var jag som svek honom och att det är mitt fel att vi inte tål varann. Det är bara Jakes fel. Ingen annans och jag hatar honom för det. Jag hatar honom för att han svek mig, men kanske mest för att han tog min hjälte och den som alltid skulle vara min trygghet ifrån mig.
○Romeo○
Jag tittar på Jayden som sitter med blicken ner i sin mobil fast att han borde jobba.
"Men skriver du eller?" Han tittar upp på mig.
"Va?"
"Skriv!" Han tittar ner på datorn framför honom, sedan på mig och tillbaka på mobilen igen.
"Oh, ja, ja jag sk-a jag ska bara..." Han är helt borta. Han kan helt seriöst inte koncentrera sig över huvudtaget, han har bettet sig helt knäppt sedan festen. Kanske till och med några dagar innan festen.
"Jayden!" Han spärrar upp ögonen men förflyttar inte blicken en ynka millimeter från mobilskärmen.
"Jag ska!"
"N-..." Han avbryts av klockan som ringer vilket betyder lunch. Fortare än jag ens hinner blinka har han rest sig upp och slagit igen datorn. Han lägger mobilen i fickan innan han lägger ner datorn i sin väska som han slänger upp över axeln.
"Gå och käka ni. Vänta inte på mig."
"Vart ska du nu då?"
"Jag, e-jag måste bara gå och ringa ett samtal. Vi ses på nästa lektion."
Nu har det verkligen hänt något. Vart har Jayden tagit vägen? Vadå nästa lektion? Jag fattar ingenting förutom att han ska göra allt annat utom att "gå och ringa ett samtal".
