When I was younger - Liz Lawrence
○Zoelle○
"Vad har du gjort?" Jayden drar sin hand försiktigt över ett sår som skapades när mamma arg för att jag kommit hem försent knuffade mig mot en tavla så att glaset sprack. Jag fick inte alls mycket skador av det förutom såret nedanför min axel.
"Det? Inget." Säger jag och drar på mig hans gråa luvtröja som ligger slängd på soffkanten.
"Inget?" Jag skakar på huvudet innan han tar min hand och drar upp ärmen på tröjan. Jag vill egentligen dra undan armen men det tar stopp. Han tittar upp på mig som chockad tittar tillbka på honom utan att förstå någonting. "Detta är heller ingenting då eller?" Det enda som snurrar i mitt huvud är hur han ens lagt märket till det. Det är inte många ärr, inte alls och man ser inte dem... om man inte tittar. Om man inte bryr sig.
Jag berättar för honom. Varenda detalj. Varenda del som ingen vet förutom jag. Salg. Ord. Nätter när hon låste mig ute. Dagarna när jag var så liten i sinnet för att förstå att hon var påverkad och ändå gav mitt allt för att jag trodde att allt skulle lösa sig och att hon bara var ledsen för att pappa dött. Jag gårter inte framför folk. Inte för någon. Förutom nu. Tårarna letar sig sakta ner för mina kinder medan han gång på gång ber mig att sluta för att han inte vill se mig ledsen. Han säger att jag inte behöver men det gör jag. Han har berättat för mig. Han gav mig en del av sig och nu ger jag en del av mig. Han sitter bara där och lyssnar på ett sätt som ingen annan förut någonsin lyssnat på mig eller vad jag har att säga. Det är konstigt att känna hur någon faktiskt tar in ens ord och lyssnar på riktigt. Inte bara lyssanar och glömmer allt viktigt efter en halv minut.
När jag är klar sitter jag bara tyst och vet inte riktigt hur jag nu ska bete mig. Jag har precis låtit någon få se vem jag är. Låtit någon få se min insida och anldeningen bakom mitt yttre och attityd. Jag är inte så tuff egentligen. Han tar min arm och lämnar en kyss på mina ärr som jag hatar att titta och tänka på. Det är fult och jag skämms över det. Han drar ner tröjärmen och tittar på mig på ett sätt som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka det. Det är som att den blicken jag först såg i honom är förändrad. Det är inte samma blick. Jag ler innombords. Större än någonsin.
Hans blick är inte tom längre. Det är inte ekande tomt när jag tittar. Det är fortfarande ensamt men det är inte tomt. Värme. Det är lite, men det är värme i hans blick.
Jag hoppas att det är vad han ser i min blick också.
