Det är som att leva i ett tomrum. Som att allt man ser är bilden av hur bra att borde vara men hur verkligheten tar tag i en och drar en tillbaka till det som vi kallar för trygghet.
Jag vill inte jämföras eller bli förväntad att vara precis som någon annan när jag bara är precis som mig. Precis som mig med hennes hjälp.
Ingen av oss har en fast punkt där vi kan låta vårt inre bli det vi drömt om att få visa upp. Göra mamma stolt, lyckas med skolan, visa pappa att jag inte alls är sämre än min bror. Men jag försökte faktiskt. Försökte få alla att förstå att, vad jag hela tiden varit inte är en person helt utan ambition och vilja. Försöka få alla att förstå att det enda jag gjorde var att försöka hitta ut från mörket som jag först aldrig trodde skulle ta slut.
Sen bara helt plötligt stod hon där. Framför mig som ett brinnande klot i mörka universum. Att se in i hennes ögon var som att vakna upp från en hemsk dröm och inse att jag lever i ett paradis. Som en spegelbild såg jag mig själv i hennes blick. Min smärta i ännu en form. Nästan värre. Mycket värre. Hennes smärta gjorde tusen gånger ondare i mig än vad mitt lidande någonsin gjort.
Man behöver inte alltid hela världen för att förstå hur mycket man har framför eller med sig i hjärtat. Jag behöver inte hela världen för att förstå att jag äger hela universum. Mitt universum. Jag behövde inte en skogsbrand för att lysa upp min verklighet. Bara en liten gnista av ljus. Bara en liten skymt av något annat än mörker. Bara henne.
Du är ljuset i någons mörker. Bara så att du vet.
Tack för allt detta. Xx C.
