Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 1. Ett hot närmar sig

Jag gick på den steniga grusvägen påväg till skolan tillsammans med min mamma vid min sida. Hon höll mig hårt i handen och pratade om att inte gå hem sent.

-"Du vet väl att jag är gammal nog att bestämma själv?"- Sa jag flera gånger, men hon fortsatte som om jag vore ett femårigt barn utan kunskap.

Vi gick förbi det stinkande sophuset som låg rätt vid en nedförsbacke med vassa grustenar och sedan svängde vi in mellan två våningshus.

Rätt som det var slukades jag in i mina tankar. Om bara mina adoptivföräldrar visste vem jag egentligen var så skulle de enbart se ett monster i mig. Och mina kollegor? De skulle låsa in mig... Jag är inget annat än ett ondskefullt djur, eller hur? Nåväl, på tal om sophus så fick jag höra intressanta nyheter från läger Beta. Eller ja, jag fick informationen från min arbets kompis Linnea om att soporna från sophuset tömdes varje dag av soeciella sopbilar som inte var från kommun. Dessa sopbilar "sägs" skicka soporna till "avfall" men enligt vad några av våra mullvadar har sagt så förs soporna till Rejksteins smälteri- och återvinnings lager. För att sedan användas till att bygga vapen utan att behöva slösa ett enda nickel på material och bränsle.

Det kanske inte låter så farligt i början men när man sedan lägger till vapen, pengar och Swag Rike då vet man att något är igång. Även för oss hemliga tonårsagenter så har jobbet att skydda ön från faror ökat på senaste tiden. Vi har fått svårare att rekrytera folk och hoten bara ökar. Vi har varit tvungna att även be om hjälp i Sinatrah för att ens kunna kompensera tråkigheter.

- "Mamma... jag kommer aldrig att tillåta någon ta dig ifrån mig och jag lovar att skydda marken från den som skulle våga förstöra den"- sa jag och log ner mot marken.

- "Qué estás diciendo hija?"- Sa hon på spanska men jag svarade inte.

Vi korsade en väg med många bilar och hamnade rätt framför skolan. Vi gick förbi cykel ställningarna till skolans huvudentré och min mor hälsade mig adjö.

Väl inne i den varma byggnaden gick jag in till mitt klassrum där jag mötte Julia.

-"Var är Linnea?"-

-"SCH! Inte här"- viskade Julia och såg sig misstänksamt omkring.

-"Vår vän *host* elev Linnea är och hämtar godis *host* bevis på något"- fortsatte hon och blinkade med båda ögonen.

-"Okej"- svarade jag och gjorde en hemlig hälsning innan jag satte mig ner på en tom och utesluten skolbänk.

-"Vi behöver en bättre hemlig hälsning"- mumlade jag och log mot fönstret.

. . .

Efter flertal sneda ord och tusentals vågiga bokstäver var det dags för rast. Men allt jag kunde tänka på var hur mycket jag dolde från de vänner jag egentligen "litade" mitt liv på. För vad jag dolde var oförlåtligt. Visste dem mina sanna kunskaper skulle de ifråga sätta mig och lämna mig till att ruttna i en grop. Min rädsla för att få dem att inse mitt sanna jag skrämde mig. Och det fanns inget jag kunde göra för att få dom att förlåta mitt förflutna liv.

-"Alexandra? Är du ok? "- Undrade Julia och klappade varsamt på min rygg.

-"Rasten har redan börjat, vi borde ta chansen nu när ingen är här."- Sa Linnea och gick mot en diskret skogsdunge.

Vi aktiverade vår hemliga gång till vårt hemliga läger och så sant som jag hette Alexandra så var vi inne i vårt läger för att påbörja det hemliga polis arbetet. Julia öppnade "Huvud Symbolalatorn" på jakt efter faror, Linnea övervakade för kringliggande faror och jag fick tyvärr laga Simbulator II som hade en vattenskada från gårdagens olycka.