Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 17. En rädsla för vatten

Jag såg ut över utsiktstornet medan draken sov varsamt på taket med dess djupa och sömniga andetag.
Jag kände mig både trött och klarvaken då andetagen var som en lugnande sång. Jag såg ut över väst och lade märke till ett par riktiga fina mörka moln.

-"Då vet vi att Kajsa är på min sida"- Sa jag och väckte draken för att lyfta.

Draken såg vingligt över mig och lät mig stiga upp på sin sadel. Sedan sträckte han på vingarna och förbered sig för att lyfta. Jag klappade på halsen och sedan gjorde jag klartecknet.

Draken tog sats och lyfte varsamt från tornet. Jag höll i mig hårt om draken medan draken ökade sin fart och flög närmare åskmolnen.

-"Varför flyger du dit? Vi ska till Suss, hennes land ligger... Eh... Ja, inte därborta"- Sa jag och försökte vända drakens huvud mot öst.

Men draken vägrade lyssna och flög närmare och närmare det uppspelta vattnet. Jag fylldes av panik och försökte vända draken. Men draken fortsatte att flyga så nära vattnet att de starka vågorna nuddade mina skor.

-"Flyg uppåt! Flyg bort härifrån! Tänk om jag faller ner!? Jag kan inte simma din drakskrälle!"- Skrek jag medan jag långsamt gled ner från sadeln.

Draken vände sin blick mot sadeln och började att förlora höjd. Det kändes som om jag gjorde en berg och dalbana tillsammans med draken innan draken paralyserade sig i mitten av de mörka åskmolnen, precis ovanför de stora djupa vågorna. Först ville jag skälla ut draken men sedan när jag såg framåt så stannade mitt sinne helt.

Vad jag såg två kilometer framför mig var tio enorma tornadon som vandrade omkring ovanför vattnet. Dem ryckte vågor och moln emot sig. Starka blixtar som rann genom vattendropparna och skapade förskräckande ljudlösa ljusblixtar.

Men trots att jag höll i mig hårt då gled jag fortfarandr ner från sadeln. Ett blixtnedslag precis drakens högra vinge var det sista som mina händer klarade av innan jag föll ner i havet där vågor och vind slukade ner mig.
Jag försökte simma uppåt men det var omöjligt och jag sjönk ner till botten av det djupa havet, ner till en mörk plats dit ingen kunde simma till. Jag kände som om jag inte längre kunde andas och allt jag kände var som en mörker omkring mig.

Men jag kände frid också. Vattnet var tyst och lugnt. Jag kunde se, känna och höra vart jag var. Mina sista sekunder innan jag gav upp att hålla andan närmade sig och...

Helt plötsligt kändes det som om någon tog tag vid mina axlar och lyfte mig uppåt. Mot vattenytan dit jag kunde andas och dit jag kände att jag inte var död ännu.

-"HUR VÅGAR DU VARA DÖENDE INFÖR MIG?!"- Skrek en röst medan det som tog tag i mig råkade skära av en liten del av min Wingdings mantel.

-"Jag är redan död"- mumlade jag.

-"ÄH! SLUTA VARA SÅ DRAMATISK!"- Skrek rösten och förde mig ut ur kaoset.

Frisk luft och solljus klappade varsamt på mina kinder medan ljudet av flaxande vita vingar hördes runtomkring mig. Jag var halv vaken och allt jag kunde se var suddigt och rörigt. Jag kände på djuret och kände de mjuka dunen och fjädrarna.

Helt plötsligt såg jag ett vitt vänligt drakhuvud som stirrade på mig med sina guldiga ögon.

-"EY! TILLBAKA MOT VERKLIGHETEN"- Skrek rösten och draken vände huvudet framåt mot ett land område där träd och berg härskade.

Draken flög förbi ett antal berg tills denne närmade sig ett område med en stark vulkanisk aktivitet. Jag observerade landningsbanan dit draken planerade att landa och kände hur draken förlorade höjd.

-"IIIIHHHH"- Skrek jag medan draken flög som en pil åt den riktning dit jag inte ville att den skulle flyga till.

-"ÄH! SÅ FARLIGT ÄR DET VÄL INTE, VI FLYGER BARA I 90° RÄTT NER"- Skrek rösten.

Jag såg på hur marken kom närmare och närmare emot mig och jag kände hur jag kramade mig fast vid drakens fjädriga ben. Sedan stannade allt och det var över. Jag släppte genast taget och började att krama marken.

-"Varför...?"- Sa jag och darrade på den kokhetta marken.

Jag vände blicken mot den vita befjädrade draken med guldiga ögon och sedan på ryttaren.

-"Suss? Är det du?"- Sa jag och kände mitt hjärta klappa för glatta livet.

-"Vem tror du annars riskerade skinnet för att rädda dig?! Du styrde draken som en nybörjare... USCH! Du behöver en privat ridlärare..."- Sa Suss och gick av den vita draken.

-"Jag har inte ridit på evigheter... Och om du ursäktar så har en del av mig dött"- Sa jag och lade manteln över mig.

-"Sluta vara så dramatisk, vad gjorde du därborta!?"- Sa Suss och tog bort manteln och slängde den på en passerande grupp flickor.

-"FÖR MANTELN TILL MATSALEN ERA BONDTÖLPAR!"- Skrek Suss och tjejerna bar genast iväg den.

Jag ställde mig upp men innan jag hann säga något så förde Suss iväg mig.

-"Följ med"- Sa hon och visade in mig till en by där allvarliga vakter red på drakar och dit folk bar på stenar och ädelstenar på sina slitna ryggar.

-"Dessa drakar är 100% från viktiga draksläkten och drakstammar. Dessutom är de mer villiga att tjäna mig än de flesta tölpar"- Sa Suss medan folket bugade i fruktan.

-"Jag har något viktigt att prata med dig om"- Avbröt jag.

-"Och jag har något ännu viktigare att säga... SCH! Bara för att du är en borgartölp så betyder det inte att du hamnar i samma klass som mig!"- Sa Suss och gick in genom en stor järn dörr som led genom en stor inaktiv vulkan.

Jag följde efter blint tills vi kom ut från andra änden, ett stark ljus som nästan förblindade mina ögon sken genom andra sidan. Allt jag kunde se var ett stort grönt paradis. Något som jag normalt lockades till att få kontroll över.

Suss led vägen till en stor arena där hon bad mig att sätta mig ner på en låg stol under skyddet av en skugga medan hon satt högt på en tronstol och observerade ner över arenan.

-"SCH! Det börjar snart, vi kan prata såfort den förste är klar"- Sa hon medan ett led av folk bildades framför oss.

Vakter höll ledet intakt och fortsatte att peta dem med vassa slipade stavar. Men jag kände ingenting för dom... De kunde dö och jag behövde inte bry mig...

-"Nästa!"- Skrek Suss medan den som stod först i ledet sprang fram till oss och gick ned på knä.

-"S-Store mäktiga S-Suss... J-jag ber med all ödmjukhet om mat till mina barn i gruvan... Min make är sjuk och klarar inte av att arbeta ensam så jag ber dig att få arbeta med honom!"- Bad kvinnan och grät.

-"SCH DIN PATETISKA MÄNNISKA! Ser du inte att jag behöver något tillbaka om du vill få mig att byta hela systemet!? Du inser väl att du var menad att arbeta hårt vid herrgården vid Södra strand? Vem ska arbeta därborta om det inte blir du? Dessutom kan man ersätta din Herman med någon yngre och friskare..."- Sa Suss och log förnedrande på kvinnan.

-"Snälla! Jag gör vadsomhelst!"- Grät kvinnan.

-"TYSTNAD! Jag tänker ge dig en chans... Men då måste du skaffa ett barn vars skulder är rena som ljuset och diciplinera denne till att tjäna mig tills den sjunde blodmånen gått upp. Då sitt liv skall tillhöra mig."- Sa Suss vänligt.

Kvinnan fick fram ett leende och började att tacka.

-"TACK SÅ MYCKET, TACK, TACK!"- Sa hon innan Suss beordrade några vakter att föra iväg henne.

-"NÄSTA!"- Skrek Suss och näste klev fram.