Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 9. En gåva värdig en drake

En ny dag grydde och jag var nyfiken över vad de planerade nu.

-"Okej här är planen"- Sa Julia och rullade fram en karta av alla "hotade" områden på undersöknings bordet.

-"Planen är att vi undersöker Sukrosön via båt eller skepp. Då jag ska iväg idag till en begravning så möts vi vid hamnen imorgon såfort solen gått upp. Ni kan säga att ni sover över hos mig under hela veckan. Förstått!?"- Sa Julia medan hon pekade ut samlingsplatser.

*Hög Rington hörs*

Såfort det ringde in så gick vi till respektive klassrum då skolan hade börjat.

Jag tog avstånd från Julia och Linnea och satte mig ensamt på ett bord...

-"DÅSÅ! SOM NI MINNS FÖRRA LEKTIONEN SÅ ARBETADE VI MED ANSIKTEN, OCH JAG HAR REDAN SETT MADRÖMMAR"- Sa Läraren hest.

Jag sneglade blicken mot Linnea och bröt ut ett leende. Hennes ansikte liknade faktiskt en av mardrömmarna som fröken talade om.

Det bröt ut ett viskande och frökens öron kokade över 1000°celcius.

-"TYST I KLASSEN! Carl! Sluta prata med dina vänner och lyssna på genomgången!"- Skrek läraren.

Gänget tystade och lydde minsta vink.

-"Dåså! Alexandra! Minns du vad vi tog upp förra genomgången?!"- Sa hon retoriskt.

-"Ja, att mästerverk som en artist skapar inte beror på färgerna utan mest på tekniken som han eller hon använder för att skapa. Och det du kommer att säga är att Nisse ritade en självportätt av ett troll, Clarl ritade en annan bild som du satte fast på din vägg, Clara hade ritat avkomman av Shrek och madrömmar... och "- Sa jag och rullade ögonen.

-"Självklart att du inte minns och..."- Sa Läraren och stannade helt plötsligt.

Läraren stirrade på mig och vände sig långsamt mot mig.

-"Vad har du studerat unga dam?"- Frågade hon.

-"Inget, men jag har kanske lyssnat på din genomgång två eller tre gånger någon gång i framtiden?"- Svarade jag och väntade innan jag konstaterade: -"Genomgången som ännu inte börjat..."-

-"J-ja, eh, jadu... *host* NEJ NU FÅR DET RÄCKA!"- Skrek hon beskt och slängde en bunt vita billiga papper på borden.

-"Och nu TA!"- Sa hon strängt.

Och alla tog, förutom mig...

-"Och såklart har vi dig... din så kallade "häst målning" var inte ett ansikte som jag frågade efter men det dög ändå. Det sålde bra trots allt. Och här är ditt special papper, måla något som... fångar briljans!"- Sa Läraren och gav mig en sträng blick.

Jag gav en svag blick tillbaka men ignorerade henne. Linnea var ingenstans att bli funnen och självklart brydde sig ingen i klassen om detta förtryck.

Penseln dansade på pappret och färgerna regnade över den. Först den klarblåa himlen, sedan de klara väderkvarnarna... det var en skönhet i mina ögon och jag fick snabbt ut ett leende. Tid gick och tavlan tog former, väderkvarnar, hus och gräs. Allt speglade oro men också frid. Jag kände lugn och ro för allt var på plats. Ingen människa fanns med i bilden och inte heller behövdes det några.

Snart samlades det klasskamrater fyllda av beundran runt om mig för att ta en titt på mästerverket, vilket jag erkände var bara en kopia av originalverket. Läraren som gick förbi, tog tag i bilden, klappade mitt huvud och tog med sig bilden glatt, utan att lägga märke till mitt lilla missnöje.

Jag kunde inte tillåta detta... inte längre...

-"Jag har hört att kärringar som du inte kan innehava så vackra målningar. Eller är det för att du vill beundra något som inte är din spegelbild varje gång du går upp?"- Sa jag och ställde mig upp.

Läraren såg på mig förbryllat.

-"Du vet, jag tänkte varna dig om att den där målningen kan ge dig en riktigt dålig dag... den är menad till någon annan, någon som har mörkrets element med sig"- sa jag lungt.

-"Jaha? Och vad ska lilla "du" göra?"- Sa hon och använde en gullande röst.

Jag stirrade djupt på henne men gav ett leende.

-"Det är nämligen en gåva till en drake... Dess ryttare skulle vara förkrossad om inte hennes drake fick sin gåva i tid. Hon skulle dessutom gå efter den och förgöra den som vågade ta ifrån gåvan. Men, såklart, så känner jag mig snäll idag"- sa jag och närmade mig med bestämda steg.

Läraren såg på mig oroligt men behöll hennes bestämda ställning...

Jag stannade och knäppte med fingrarna. Och svarta partiklar flög omkring tills det försvann.

-"Du har min nåd"-

-"HAHAHA! Stora hot men små handlingar. Att knäppa med fingrarna? Är det allt du kan?!"- Skrattade läraren.

Men alla elever runtomkring mig lade märke till det jag hade gjort och blev fulla av häpnad.

-"Vad!?"- Sa hon och lyfte ner teckningen.

Några killar sa att hon skulle vända på teckningen och se med egna ögon.

-"Jag tror att du har råkat tagit teckningen där du och ett träsktroll ska gifta sig"- sa jag med ett elakt flin och gick förbi henne mot utgången.

Hon såg förvirrat på tavlan...

-"M-men, m-men? Ähum... VÄNTA unga dam! Inte så snabbt, lektionen har inte slutat ännu!"- Skrek hon.

Jag stannade, såg mig om och svarade;

-"Inte för dig, men för mig ja. Jag har ett intyg av rektorn trots allt. Och om du ursäktar så har jag platser att gå till... Om du inte vill ha sparken såklart, trots allt är du känd över att ha en kriminell bakgrund. Det kan bli svårt att hitta jobb"- sa jag med en sansad röst och gick ut genom dörren.

. . .

Tankar och röster som:

-"Asså, Alexandra, sluta vara så dramatisk, du är lärarens favorit, du kan göra vad du vill..."-

-"Alexandra sluta, du stör friden"-

"Asså, inte nu igen"-

Ja, dom kommentarerna skulle aldrig få inträffa. Varken under framtiden eller dåtiden. För nu är det en ny tid och en ny dag för mig att skina på. Och det fanns inget som någon kunde göra! Inget!

Jag gick raka vägen hem. Jag såg inte på någon och jag pratade inte med någon. Mina kliv var som knivar redo att skära igenom träd och buske som kom i min väg.

När jag kom hem tog jag fram min målning med väderkvarnarna och de två breven som jag hade gjort. Då ingen var hemma bäddade jag sängen, lagade maten, vattnade blommor, sorterade böcker, städade rummet, ramade in min målning och tejpade breven på ramkanten.

Jag hängde tavlan nära matbordet vid väggen, dukade bordet för två personer, låste dörren och lämnade för att aldrig återvända... Jag hade trots allt en annan gåva till denne drake. En gåva som var betydligt mäktigare och passande. Något som draken skulle uppskatta mer än någon patetisk människa. En gåva som enbart var värdigt för ett ståtligt och nobelt djur som en drake.